Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag undviker Anna Anka

Det är mycket skäms-tv på gång nu, känner jag. Det är så många program att man inte hinner följa alla (om man nu av någon outgrundlig anledning skulle vilja göra det).

Annons

”Svenska Hollywoodfruar”, ”Kändisdjungeln” och ”Färjan” är tre ganska bra exempel som jag har lyckats undvika nästan helt. ”Kändisdjungeln” är dessutom inte lätt att undvika heller, vill jag påstå. Det verkar visas för jämnan. De har verkligen satsat, TV4, och de har satsat helt fel.

Ett vinnande koncept däremot är ”Idol”. Jag har följt idoluttagningen slaviskt. ”Idol”, programmet som varje år spottar ur sig popidoler som ingen kommer att minnas om tio år. Och själva uttagningarna, vilka främst liknar en samlingsplats för människor utan någon som helst självkritik, får bara inte missas.

Det hela är som en slaskig olycka man inte riktigt kan slita blicken ifrån trots att man förfasas över det man ser (och hör).

De falska tonerna skär i öronen som om små sylvassa rakblad pressas mot trumhinnan och den uppenbara sorgen över att de inte kommer vidare till nästa uttagning, skär än värre lite överallt i hela kroppen.

Och jag fascineras verkligen av att några av de här människorna är på riktigt. De tror verkligen att de har en chans, att de kan sjunga. Att de är en idol. Jag ser dem blygt stå där och sjunga ner i marken, som om de knappt verkar vilja finnas till över huvud taget men av någon besynnerlig anledning börjar de ändå gråta när de får ett nej. När jag ser dem får jag lite ont i magen. Blir lite nedstämd. Fast samtidigt: Vad hade ni väntat er?

Och mer än någonting annat är jag förundrad! Jag skäms inte för att jag tittar, jag skäms när jag tittar. Jag skäms så mycket att jag inte kan låta bli att titta.

Så finns förstås undantagen, de som går vidare. Människor med underbara röster. De där, som man önskar skulle ta sig någonstans utan ”Idol”. Som man skulle vilja se som någonting annat än en dagslända. Det är egentligen dessa jag verkligen tycker synd om.

Men någonting som faktiskt har stört mig hittills under just den här säsongen är att de som söker är så himla unga. Och jag ser gärna att de här unga människorna slutar upp med att säga att de har tittat på ”Idol” sedan de var små, det får mig att känna mig helt galet gammal. Som om jag egentligen är för gammal för att titta på ”Idol”. Jag gillar inte det. Jag gillar inte det alls.

På söndagarna däremot känner jag mig precis lagom gammal när jag ser på miniserien ”Mannen under trappan” i SVT, baserad på en roman av Marie Hermanson. Jag har gillat henne sedan jag för hundra år sedan läste ”Musselstranden”.

Däremot har jag, i och med den här serien, insett att jag inte alls är särskilt förtjust i Jonas Karlssons skådespeleri, vilket är lite synd eftersom jag tycker att Jonas Karlsson, människan, verkar vara en riktigt hyvens person. Jag vill så gärna tycka att han är bra, så jag fortsätter titta, nästan bara för den sakens skull. Och för Marie Hermansons.

Mer läsning

Annons