Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag var en tabula rasa från Sätra

Jag vet ärligt talat inte var jag hade varit i dag om det inte varit för Gefle Gymnasieförening Verdandi, på Vasaskolan som i går firade 150 år i spegelsalen.

Tyvärr kunde jag inte vara med vilket grämer mig mycket. Jag har nämligen GGF Verdandi att tacka för mycket. När jag gått ut nian på Sätraskolan hade jag ingen aning om någonting egentligen. Inga drömmar eller planer alls för framtiden och livet. Det var väldigt mycket som låten ”Efter Plugget” med Factory, ”det fixar sig alltid, det löser sig nog”. Det enda jag visste var att jag inte borde bli hantverkare, jag tyckte det var synd, men det var bara så att jag var och är ohjälpligt handfallen när det kommer till att snickra, mecka, rörpula eller bocka plåt.

Så i brist på drömmar och med tummen mitt i handen hamnade jag på Vasaskolan. Där möttes jag av akademikerbarnen från Solängen som hade färdigartikulerade planer att bli läkare, advokater och lärare. Dom skulle plugga på universitet och läsa litteraturvetenskap och teknisk fysik. Det var en helt ny värld än den jag var sprungen ur. Dom visste redan att dom skulle bli saker jag inte ens hade förmåga att drömma om. Jag var en tabula rasa från Sätra. Det var här GGF Verdandi kom in som en räddande ängel.

Jag hade aldrig varit så nervös tidigare i livet som när jag och Magnus Holm skulle framföra en scen som intagningsprov för alla ordinarie ledamöter. Allt var mycket strikt och formellt, visserligen bara på ytan men det visste vi inte då. Vi kände oss som levande beten inför dom allvarliga unga herrarna i föreningen. Vi framförde en extremt dåligt repeterad dialog mellan Platon och Sokrates som Magnus hittat på biblioteket. Vi stod med darrande röster och skakande kroppar, vi hackade och svalde oss fram genom texten invirade i lakan för att se ut som antikens greker. Det var troligen det största lågvattenmärket i Verdandis 150-åriga historia. Men vi kom med, om än på ett hår.

GGF Verdandi stiftades år 1862 av Leonard Magnus Waern i syfte att ge sina ledamöter möjlighet att fortsätta med skaldande på latin och svenska och att lära sig en god deklamation av dikter eller annan poesi eller prosa. Dessutom skulle man lära sig eloquentia (talekonst) samt disputation att argumentera för och emot saker och ting.

Javisst alla ni som har koll på GGF Verdandi vet att det egentligen är ett gäng ganska lillgamla tonåringar som på ytan spelar kulturellt belevade och lite ”finare” än andra men under ytan lever rövare som vilka tonåringar som helst, fast iförda frack. Men för mig var detta ett nytt evangelium och ett uppvaknande som jag först i vuxen ålder förstått vidden av. Det var här i denna förening som jag blev nyfiken på världen. Det var i GGF Verdandi jag fick min andliga odling, det var här jag lärde mig uppskatta nyanserna i tillvaron och se bortom det grå och trista varandet.

Under dom 150 år föreningen funnits är det många som fostrats i GGF Verdandi för att sedan hamna på alla möjliga ställen i samhället. Jag vet inte hur många det var som samlades i spegelsalen i går kväll men jag vet att den äldste tog studenten 1950.

Kanske var Sveriges Radios förre vd Ove Joanson där, eller Dr Kosmos själv, Uje Brandelius som ju varit ordförande en gång i tiden. Kanske tog Magnus Holm som jag gjorde mitt usla inträdesprov tillsammans med flyget hem från Paris där han jobbar med att designa glassiga tidningar. Jag slår i alla fall vad om att det var en förbannat trevlig afton.

Jag ber också för att denna anakronism till förening ska få överleva ytterligare 150 år med frack, spex, eloquentia och disputation i en digital framtid där vi bara blickar framåt och glömmer var vi varit. FRAM FÖR DET IDEELLA. SKÅL!