Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag vill inte ha din fislukt vid mitt bord

Uppkördhet. Ett ord som man snarast har förknippat med en undanskymd hylla på Apoteket där människor med magen i olag lite skamset stått och tittat efter nåt som kan hjälpa dem med deras problem.

Annons

Eller analklåda. Har man ens hört talas om det tidigare? Klart man fattar att det kan var ett problem och att det verkligen inte kan vara roligt att vara drabbad, men att kli i rumpan har ett så nästan formellt men ändå inte medicinskt namn som analklåda, ja det visste man knappt.

Förrän nu. När tv-reklam på tv-reklam plötsligt outar diverse kroppsliga besvär. Som analklådan, uppkördheten, diarrén, gaserna i magen, alla de där krämporna som folk i evinnerliga tider dragits med men som tidigare inte varit nåt man överhuvudtaget pratar om.

Och när bloggare som Katrin Zytomierska (hon som var gift med Alex Schulman, ni vet, och sen programledde "Idols" eftersnack) inte bara lyckas formulera sig på olyckliga vis om till exempel människors härkomst och deras intelligensnivå utan ofta skriver om hur hon kissar i duschen och råkar bajsa på sig på ett helt frimodigt och ogenerat sätt.

Kroppens mindre tjusiga sidor har fått komma fram i dagsljuset tänker jag.

Och får bekräftelse av senaste numret av Vecko-revyn där redaktionen stolt talar om att de är noll fina flickor utan istället riktiga snuskgrisar som inte duschar varje dag och glömmer bort att klippa tånaglarna och att de sitter på jobbet och pratar om det, nästan som att de har en tävling om vem som är snuskigast och pratar mest om det.

De har undersökt saken också. Och det visar sig att visst, folk (tjejer kan vi gissa att det handlar om i det här fallet) låter hårstrån ligga kvar i handfatet och städar badrummet först när det börjar se äckligt ut men å andra sidan kan de tänka sig att fisa inför vänner men aldrig nånsin inför en pojkvän och att de byter strumpor ibland flera gånger om dagen.

Så den kroppsliga friheten är kanske bara en chimär. Eller i alla fall väldigt i början.

Och i vissa sammanhang önskar man den ju inte heller.

Som på krogen.

Det är inte roligt att sitta och dricka öl och kanske till och med äta på nåt och så plötsligt märka att det luktar fis. Eller rap. Eller nån annan form av kroppslig luktutsöndring.

Det har hänt, mig och folk i min närhet. Flera gånger. Inte att vi fisit när vi suttit där (jag har i alla fall inte gjort det) men att nån i närheten har gjort det. När man suttit där med sin öl och sin lilla toast eller vad det nu kan vara.

Man må tycka att det är bra för folkhälsan att det inte längre röks på krogarna. Men nog sjutton kändes det bättre med röklukt än till exempel fislukt på puben. Fördelen med röken var att den effektivt la sig över alla flimmerhår man hade och stängde ut alla dessa kroppsliga odörer som man, hur gärna man än vill att folk inte ska behöva skämmas över diverse utsöndringar och besvär, inte gärna vill känna när det handlar om vilt främmande människor som råkar sitta vid bordet bredvid en på krogen och rapa/fisa/svetttas/whatetver.

***

Det var det. Nu ska jag gå hem och föda barn och det känns för övrigt som en rätt messy historia (och inget jag tänker berätta om vitt och brett, så fin är jag). Jag funderar på att ackompanjera med den senaste tidens fina lokala skivor från Anna Frank och Twiggy Frostbite för att ge det hela lite snyggare inramning.

I alla fall syns jag inte här på ett tag. Det kommer istället Kristian att göra. Mejla honom på kristian.ekenberg@arbetarbladet.se eller ring honom på 026-15 93 47.

Mer läsning

Annons