Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jätteblobben Bonniers

Två författare som har gjort klassresa inom Bonniersfären utkommer i höst med granskningar av det egna boet. En av dem, Bernt Hermele, har gjort en resa som gått i nedgående spiral, från toppen som chefredaktör för Veckans Affärer till botten som taxichaufför. Den andre, Björn af Kleen, befinner sig i en pågående stigning som påläggskalv på Expressens kulturredaktion.

Annons

Att granska handen som föder en är inte helt oproblematiskt, och att det finns så få som granskat Bonniers kan bero på att handen föder så många. Med TV4, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Expressen och ett helt stim av tidskrifter och andra medieföretag i skattkistan, är det begripligt om journalister tänker sig för två gånger innan de biter denna hand. Onåd hos Bonniers kan sluta med en låst dörr till arbetsmarknaden.

För Bernt Hermele är det för sent. Han behandlas redan som någonting som katten har släpat in. Efter en lång karriär som journalist, som kröntes med toppjobb inom Bonniers, har han i dag valt att hoppa av hamsterhjulet, skriva böcker och försörja sig som taxichaufför: ”Jag riskerar ingenting med det här projektet. Däremot har det förvånat mig att jag tycks vara rätt ensam om detta förhållningssätt, att det finns så lite skrivet om Sveriges mäktigaste mediefamilj, som inte auktoriserats av Bonniers själva.”

Häromåret gjorde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ett försök att rikta uppmärksamheten mot Bonniers enorma medieinflytande i Sverige, men det var som att vråla in i en kudde. Ingen hörde, ingen brydde sig. Bonniers egna medier svarade med en iskall tystnad.

Hur stor är då denna jätteblobb som Bonniers har blivit, som tycks sluka en ny medieorganisation om dagen? 2012 omsatte de 29 miljarder kronor, hade cirka 10 000 anställda i 175 företag i 18 länder.

Imperiet är dock i gungning, enligt Hermeles tes. Ett medielandskap i snabb förändring – en digital jordbävning – får gamla bastioner att vackla. Om en uppkomling som Amazon-grundaren Jeff Bezos kan köpa Washington Post för sin veckopeng, hur kan då Bonnier-släkten känna sig trygg på tronen?

Framför allt lägger Bernt Hermele misslyckandets tyngd på avgående VD:n Jonas Bonniers axlar, som efter en rad mindre lyckade affärer (bland annat ett stort tidskriftsköp i USA) har sprutat ut pengar ur företaget som vaskad champagne. I maj meddelades att Jonas Bonnier kliver ner, vilket gör att mycket av Hermeles kritik blir mindre angelägen. Ett av problemen med boken.

Bonniers är numera en trögrörlig koloss, ett faktum som har kostat dem dyrt under den initiala fasen av den digitala eran, men som tidigare har varit en styrka. I en kvartalsekonomi har Bonnier-släkten som långsiktiga ägare kunnat kosta på sig att se mot horisonten när andra medieägare har fullt upp med att försöka se bakom nästa hörn. Som författaren Gunnar Wetterberg konstaterar om Wallenberg-familjen, i en annan av höstens böcker, har försiktigheten gynnat verksamheten.

Det är en underhållande skvallrig bok som Bernt Hermele har skrivit, dock utan briserande bomber, en tämligen beskedlig krönika som tacklar trädstammarna utan att få kronornas löv att falla.

Om Bonnier-släkten uppfattar boken som lika beskedlig är en annan fråga. De framstår som mycket känsliga för kritik, och egentligen är det bara Jeanette Bonnier som öppet vågar lämna skyddsvärnen. Andra håller tand för tunga. Access är ett annat av bokens problem. ”’Vad är det för fel på mig, som ingen vill tala med?’ har jag frågat mig i mina mörkare stunder, samtidigt som jag behövt påminna mig om att det givetvis inte alls är personligt utan för Bonniers handlar det bara om makt, pengar och prestige.”

Om ekonomireportern Hermele mer intresserar sig för svarta eller röda siffror, väljer Björn af Kleen att vara sängkammarspion. ”Lucke och Lull – arvet efter en Bonnier” är en mer fokuserad bok än ”Firman”, och även om den ger en panoramavy över Bonnier-sfären är det främst arvet som intresserar Björn af Kleen. På så sätt är ”Lucke och Lull” en logisk fortsättning på hans reportagebok ”Jorden de ärvde” som kartlade adelns makt i dagens Sverige. Nu skiftar fokus och faller istället på den borgerliga familjen, men idéerna om att blodet och släktbanden för med sig unika egenskaper är desamma.

Titelns Lucke och Lull är inte ett par seriefigurer utgivna av Bonniers drömfabrik, tidskriftsförlaget Åhlen och Åkerlund, utan Lukas Bonnier och en av hans älskarinnor, Margareta Toss. Björn af Kleen inleder med att skildra en sängkammarfars i tidskriftsmiljö, där någon alltid har läppstift på kragen och ingen man förnekar sig någonting – i synnerhet inte om han bär efternamnet Bonnier. Roger Sterling i ”Mad men” hade känt sig hemma och slagit upp en drink medan han spanade in sekreterarens rumpa.

Anekdoterna har ett underhållningsvärde, men blir intressanta först när de leder fram till ett utomäktenskapligt barn: en flicka vid namn Anna Toss. När Lukas Bonnier avlider 2006 ska hon få veta att hon måhända har en Bonnier som far, men att det inte automatiskt ger inträde i familjen. De andra barnen, bland dem Jonas Bonnier, som har fötts inom äktenskapet, ärver makten och härligheten, medan Anna Toss blott får ett symboliskt arv.

Att redogöra för alla turer i rättstvisten låter sig inte göras här, konflikten kan dock summeras som en önskan från en dotter om att tillhöra, om att inte särbehandlas, vilken ställs mot en familj som är tillmötesgående så länge hon inte fingrar på deras andelar i koncernen. Lukas Bonnier har under sin levnad skrivit över sina andelar och Bonnier-advokaterna argumenterar för att Anna Toss saknar det ”sociala och kulturella kapital” som krävs för att få tillträde till Bonnier-familjens gemensamma arv. Bonnier-sidan vinner i rätten.

Björn af Kleen har en blick för status som för tankarna till journalisten Tom Wolfe, vars röntgenblick för statushierarkier kan liknas vid en superhjälteförmåga. Han har en instinktiv känsla för maktstrukturer som används väl när han skildrar hur den borgerliga familjen håller makten intakt från generation till generation. En intressant berättelse, även om vissa stycken för tankarna till en dräng som sneglar avundsjukt på storbonden och frågar sig: Varför han och inte jag?

”Lucke och Lull” är en bättre skriven bok än ”Firman”. Ta bara detta stycke, så delikat att det skulle kunna serveras på en trestjärnig restaurang: ”Ingen i familjen ser så rik ut som Carl-Johan. Till och med hans tunnhårighet ger ett exklusivt intryck, som om hans huvud var på väg att förvandlas till ett ryskt fabergéägg.” Sedan är jag visserligen personligen mer intresserad av Bonnier-sfärens politiska inflytande än vem som får ärva vad.

Hur farliga är då dessa böcker för Bonnier-familjen? Måttligt, även om deras dominans på mediemarknaden alltid har varit en känslig fråga, dock mindre känslig på senare år. Det är inte heller så att inifrånkritik är någonting nytt. Bonniers har alltid hållit sig med och uppmuntrat rebeller som gör uppror under ordnade former. Utbrott utan udd. Under rebellens rustning anas narrkåpan.

Annons