Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jazzens motsvarighet till ett kaxigt rock’n’rollband

/
  • Fullt ös. Lindyhopdansarna satsar fullt ut trots det lite begränsande scenutrymmet.

Annons

Innan Gunhild Carling, hennes fantastiska familj och resten av hennes storband tutar i oss att 30- och 40-talsjazz är relevant än i dag (och får oss att tro på det) blir vi underhållna av en annan familj, nämligen Agnas Bros.

De fyra mycket unga bröderna (endast en har lämnat tonåren bakom sig och pianisten Max är blott 13) imponerar mest med tanke på sin låga ålder och blir lite av pausfåglar. Alla fyra har briljant teknik och är oerhört duktiga, men det jag minns mest då jag inväntar vad som i mina ögon är dagens huvudakt är trummisen Konrads skönt lösa spelstil.

Det ser ut som om han ska tappa trumstockarna. Men det händer givetvis inte. Musikaliskt rör de sig i ungefär samma landskap som South Maxico med skillnaden att brödernas musik lägger ännu större vikt vid improvisation och mindre vid melodier.

Carling Big Bands framträdande kräver planering och precision. Det märks då medlemmarna under roddningen står och gestikulerar och funderar på om allting verkligen kommer att få plats.

”Allting” är i sammanhanget ett storband på 13 personer, samt vild akrobatik och två par Lindy Hop-dansare.Scenen är nog i minsta laget, för Harlem Hot Shots är flera gånger nära att tappa varandra på flygeln. Men det funkar.

Grejen med detta fenomen (jag vill kalla det så) är att det här är mer än musik. GCBB är som en jazzig motsvarighet till ett riktigt bra och kaxigt rock’n’rollband. Det är fest! Det är kul! Det är glittriga kläder och kostymer! Det svänger! Det är aldrig stilla! Och framför allt – de verkar bara (inte så bara i och för sig) vara ett gäng ovanligt roliga individer som av en händelse råkar vara väldigt bra på att spela jazz.

Har man, som undertecknad, nyligen sett orkestern blir det inte riktigt samma upplevelse som vid det första mötet. En del saker vill man helst bara höra en gång i god tro att de är improviserade.

Gunhilds säckpipesolo och Ulfs galna trumsolo får jag däremot inte nog av. Det är underhållning på högsta nivå och en kanonbokning av ett Bangen som 2011 stoltserade med många konserter i världsklass och visade att de verkligen är en festival att räkna med i framtiden också. Tältet var överfullt hela timmen. Inte så konstigt kanske.

Magnus Mjöhagen

Annons