Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jenny Wennberg: Att Strandhäll kritiseras är rimligt

Annons

KU kritiserar enhälligt Annika Strandhäll och hanteringen av Ann-Marie Begler i samband med att hon fick sparken.

Det förvånar inte.

Ann-Marie Begler flyttade inte på sig av fri vilja. När Begler fick sparken fick hon det utan att processen som ledde fram till detta dokumenterades. Faktum är att det inte finns någon dokumentation alls rörande förflyttningen enligt KU. Och när Ann-Marie Begler ville ha besked om skälen för att flytta på henne, ja då fick hon inga.

Att dokumentation saknas är onekligen bekvämt för Strandhäll, eftersom det gör det omöjligt för andra än de som varit med under processen att avgöra vad som är sanning och inte i det som sagts. Ord står mot ord. Det är inte förtroendeingivande, för båda versionerna av vad som egentligen hände kan trots allt inte stämma.

Det största problemet mot avpolletteringen av Begler politiskt är dock inte att det fanns klara brister i processen som ledde fram till att Begler fick gå.

Det är istället att regeringen inte vill ta ansvar för konsekvenserna av den politik man själv bedrivit. För någonstans landar det hela i detta. Försäkringskassan är utförare av regeringens politik och riksdagens beslut. Att hävda att huvudproblemet med Försäkringskassans arbete varit att samarbetet med andra myndigheter inte fungerat tillräckligt bra går inte att göra. Stora delar av den kritik som funnits och finns bland allmänheten handlar trots allt inte om alls om Försäkringskassans arbete utan om de beslut regeringen fattat som styr Försäkringskassans arbete.

Det är exempelvis inte Försäkringskassan som fattat de beslut som lett fram till att allt färre beviljas sjukersättning och assistans.

Försäkringskassans uppdrag är det av en utförare. Som generaldirektör är ansvaret att, som KU skriver, "leda arbetet i enlighet med statsmakternas intentioner".

Att förflytta fokus för politiska misslyckanden som det kring assistansen under ett valår genom att peka ut en redan impopulär myndighet som undermåligt skött och underförstått hävda att huvudproblemet är bristande samarbete med andra myndigheter när man själv tillsatt generaldirektören och skrivit direktiven som styr verksamheten är en manöver som får Socialdemokraterna att framstå som ett parti som försöker föra väljarna bakom ljuset. Den bilden blir också svårare att skaka av sig när det dessutom inte finns någon dokumentation av processen som ledde fram till att Ann-Marie Begler fick lämna uppdraget som generaldirektör för Försäkringskassan.

Med detta sagt; Försäkringskassan är knappast en felfri verksamhet. En myndighetschef måste ta ansvar för det.

Men en regering måste också ta ansvar för utfallet av sina politiska beslut.

Det ansvaret har Socialdemokraterna inte tagit. Oavsett vad som är sant och inte i Begleraffären.

Annons