Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jenny Wennberg: Det delade Sverige – journalisterna som försvann

Annons

Bara under 2013 och 2014 försvann 1000 journalistjobb i Sverige. Samtidigt har Sveriges befolkning ökat. Att pressen kämpar för sin överlevnad är inte någon hemlighet. Precis som det inte är någon hemlighet att förändrade mediekonsumtionsmönster lett till en strukturomvandling där vissa tjänster, precis som i andra branscher, försvunnit därför att de inte längre behövs.

Men trots det kvarstår fakta; idag möter färre svenskar journalister i sin vardag än för 10 år sedan.

I februari 2019 kom en undersökning som visar att varannan journalist i Sverige idag bor i Stockholm. Sedan 2015 har andelen dessutom ökat, från 46 procent till 49 procent. I Stockholm finns det 4,3 journalister per 1000 invånare. I Sundsvall, som är en stad MittMedia verkar i, finns 1,3 journalister per 1000 invånare. Men trots det blir Stockholmarna blåsta på lokaljournalistiken.

När Institutet för mediestudier publicerar sin årsbok visar siffrorna tydligt att lokaltidningarna, trots presskrisen, fortsätter ta ett ansvar som public service inte kommer kunna ta om den svenska lokalpressen skulle duka under.

Där inte lokaltidningar finns, produceras färre lokala nyheter. Själv flaggar Institutet för mediestudier för att deras mätning bör tolkas med försiktighet. En vecka har granskats och då bara ifråga om 17 av landets kommuner. Men trots det är granskningen belysande.

För det är de prenumererade tidningarna som står för 70 procent av alla kommunnyheter när Institutet för mediestudier granskar. Gratistidningarna, med sina magra journalistiska resurser, är i sin tur de som står för 15 procent av kommunnyheterna i storstadsområdena. I förortskommunen Huddinge utanför Stockholm står gratistidningarna för snart sagt alla kommunnyheter. Huddinge har runt 110 000 invånare och är därmed ungefär lika stort som Gävle.

Public service, som ofta är snabba på att rapportera om lokaltidningarnas påstådda svek mot läsarna, de står bara för 15 procent av nyheterna totalt sett. Och då handlar hela 75 procent av nyheterna dessutom bara om de tre största av de 17 granskade kommunerna.

2017 års granskning visade i sin tur att på följande styrkeförhållande mellan dagspressen och public service utanför de tre största städerna i Sverige:

Dagspressen hade cirka 1 700 anställda, Sveriges radio 300 och SVT 200.

Svarsfrekvensen var 75 procent och gäller alltså de redaktioner som svarat. Men att public service inte är rätt organisationer för att sitta och göra reportage om hur dagspress sviker den lokala bevakningen är i alla fall ganska uppenbart. Ifråga om den lokalbevakning som görs av public service sammanfattar dessutom Institutet för mediestudier det hela med följande ord "Störst får mest".

När SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter vårt förtroende för media är det förhållandevis högt. 2019 års mätning visar att 56 procent av svenskarna anser sig ha mycket eller ganska stort förtroende för radio och tv som samhällsinstitutioner. Det förtroendet känner dock bara 33 procent för dagspressen. Över tid kan inte ses några egentligen förändringar ifråga om det totala förtroendet media åtnjuter. Vad som däremot är tydligt är att det nu finns stora skillnader mellan hur man inom olika grupper ser på media.

Vad som skett över tid är att vi i Sverige enligt SOM-institutet fått en ökad partipolarisering i synen på media. Ju längre ut till höger vi ligger på den partipolitiska skalan, ju lägre är vårt förtroende för media. Bland de som definierar sig som höger har bara 44 procent högt förtroende för radio och tv, motsvarande siffra bland de som definierar sig som vänster är 67 procent. Och trots att en majoritet av den svenska dagspressen har borgerliga ledarsidor och ägare är förtroendet även för dagspressen lägre bland de som definierar sig som höger, bara 24 procent, att jämföras med 44 procent bland de som definierar sig som vänster. Siffror som givet såväl ägarförhållanden som politisk inriktning på ledarsidorna och därmed tidningarnas politiska linje, inte bär på någon som helst logik.

Lägst är förtroendet för media bland Sverigedemokraternas sympatisörer. Bland dessa har bara 30 procent känner förtroende för radio och tv och 15 procent för dagspressen.

Detta återspeglar väl det politiska samtalet om media där det bland Sverigedemokrater och också bland borgerliga opinionsbildare och politiker odlas en myt om public service som socialistiskt propagandaorgan och medier som mörkar. Detta trots att public service är oberoende, majoriteten av alla tidningar i svensk press har borgerliga ägare och det för dagspressen finns ett tydligt pressetiskt regelverk som avkräver journalister en oberoende ställning och förmåga till objektivitet.

Samtidigt som journalisterna blivit färre, har informatörerna och också propagandaorganen blivit fler. Kommuner, men också de politiska partierna, fokuserar i dag allt mer på att själva kommunicera direkt med medborgarna och väljarna. Direktkommunikationen har blivit ett sätt för såväl kommuner som partier att styra budskapens presentation och i alla fall initialt därmed kunna undvika motfrågor och granskning som hindrar dem från att själva sätta bilden av ett skeende.

Att Ulf Kristersson gjorde slut med Alliansen genom en statusuppdatering på Facebook är inte någon slump. Den som publicerar budskapet äger formulerings- och tolkningsföreträdet.

Att det minskande antalet journalister påverkar vår bild av journalistiken är ofrånkomligt. Färre journalister och därmed färre svenskar som möter journalister i vardagen leder till en mystifiering av såväl yrkesrollen som arbetet och därmed också ett ökat utrymme för mytbildning.

Här bör dock också nämnas att det för det journalistiska oberoendet inte alltid är oproblematiskt att själv bo och verkar på den ort som ska granskas när det handlar om mycket små orter. Risken finns att det skapar en bristande objektivitet och i värsta fall även oförmåga att se nyhetsvärdet i skeenden hos journalisten. Att en reporter exempelvis bor i Pajala innebär förvisso en extremt god lokalkännedom, men också att reportern ifråga själv är del av lokalsamhället, att hen kanske är tränare i idrottsklubben som senare visar sig förskingra pengar, har sina barn på samma förskola och bor granne med kommunalrådet som ska pressas på grund av skolnedläggningar, och så vidare. Frågan om jäv är inte bara en fråga politiker och jurister ställs inför. Det gör även journalister och ju mindre ort, desto svårare blir det som journalist att inte vara jävig. Det betyder också att bostadsorten för journalister inte är en svartvit fråga, och var redaktionen sitter inte nödvändigtvis avgör kvaliteten på journalistiken som levereras. Det handlar istället snarare om de journalistiska ambitionerna, om redaktionens kontaktnät och om förtroendet för de enskilda journalisterna bland människor.

Trots detta; journalisterna som försvann är berättelsen om ett demokratikapital som blivit allt svagare. Objektiv, granskande journalistik är avgörande för såväl vår förståelse av Sverige som landets utveckling.

En försvagad journalistisk granskning är ett hot mot demokratin, eftersom det gör Sverige mer sårbart och mottagligt för påverkanskampanjer från såväl nationella aktörer som yttre makt.

Annons