Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jenny Wennberg: På återseende kära läsare!

Annons

Jag minns fortfarande när jag kom till Gävle för första gången. Grå och regnig november gör ingen stad rättvisa, men när jag klev in på redaktionen stod det dessutom hinkar utställda runt om på redaktionsgolvet för att det läckte vatten från fönstren i taket. Det skapade, eh, en smula otrygghet kring om en flytt på runt 100 mil till detta verkligen var ett rimligt beslut att fatta.

Men nästa tanke var också att det ju alltid går att ombestämma sig om det skulle visa sig att Arbetarbladet, Gävle, Gästrikland och jag inte skulle passa tillsammans.

Men det gjorde vi.

13 år har gått sedan den där novemberdagen och livet har hänt. Gästrikland har blivit en del av mitt liv. Med kärlek från Hofors har gett mig hopp om människans godhet. Värmen under 2015 likaså, då när Syrienkriget till sist blev en del av vår egen vardag genom människorna som flydde. Det politiska landskapet i Gävleborg skulle vara färgfattigare utan Lars Beckman och det blir rikare av Gävles samarbetspartier som satte ihop ett 100 punktsprogram efter valet 2018 för Gävle som kommer göra Gävle till en ännu bättre stad att leva och verka i. Jag kommer aldrig glömma mitt första och enda möte med Inga Hagström, som imponerade djupt på mig med sitt sätt och den enorma respekt hon åtnjöt i ett rum fullt av SAIK-seniorer. Det är fortfarande ett av de finaste möten med människor jag varit med om.

När du läser det här har jag gått på tjänstledighet i 10 månader, det är dags för mig att göra något annat under en tid.

Somliga hävdar att tidningsbranschen är i kris och varit så under lång tid. Jag tycker inte det stämmer. Intäkterna sviktar, det är naturligtvis korrekt. Men journalistiken idag är bättre än den var för 13 år sedan, branschen mer professionaliserad. Arbetarbladets nya ägare, Bonnier, har goda förutsättningar att göra en stor demokratiinsats genom sitt lokaltidningasägande. De, men också mediepolitiken i Sverige, får dessutom inte misslyckas. Det skulle göra presslandskapet och därmed också demokratin svagare.

En ledarsida är i sin bästa form både folkbildande och pulshöjande. Det är här striden mot orättvisorna ska stå och den idépolitiska utvecklingen ske. Det är där du ska kunna lära dig något nytt, men också hitta motivationen att vara med och själv förändra. Folkbildning och folkmakt. Samhället är något vi förflyttar framåt tillsammans. Det visar Greta Thunbergs rörelse tydligt. Och allt börjar med en människa.

Nu tar Simon Ridell över här på ledarsidan och jag ser själv mycket fram emot att läsa honom. Ridell har lång erfarenhet från Arbetarbladet och jag har sett hur hans texter påverkar i vardagen, jag har sett människor sitta med hans krönikor uppslagna framför sig på café och diskutera dem i sociala medier. Och det är precis där en ledarsida ska finnas, mitt i livet, som en naturlig del av människors vardag. Det är också där reaktionerna från er läsare visar att vi varit och fortsätter vara.

Den lokala opinionsjournalistiken är viktigare idag än på mycket länge. Klyftan mellan land och stad är alldeles för stor. Ska vi flytta politiken i en riktning som gynnar hela landet måste granskningen och analysen av svensk politik inte bara ske med Stockholm, Göteborg och Malmö som utgångspunkt. Det lokala perspektivet ger andra dimensioner i granskningen, perspektiv som annars riskerar försvinna i den nationella debatten om Sverige. Vad som skedde under den förra mandatperioden i Gävle ifråga om alliansens maktövertagande med stöd av SD var exempelvis ett lokalt skeende, men också nationell angelägenhet, eftersom det gav en fingervisning om vad som kunde vara att vänta på nationell nivå. Det går inte att förstå Sverige utan att förstå alla dess delar.

Med dessa ord hälsar jag Simon Ridell välkommen till Arbetarbladets ledarsida, önskar honom varmt lycka till och säger samtidigt på återseende till er läsare.

Och tack alla ni som mailat, ringt och skickat brev och vykort, ni som varit motvikten till hatet jag mött, som tyvärr kommit att bli en del av arbetsvardagen som ledarskribent.

Era vänliga ord är viktiga i en demokrati, och de har varit viktiga för mig som människa.