Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jöback tände den avvaktande publiken

Det är kö runt halva arenan. Peter Jöback drar folk även i tider när andra julkonserter behövt ställa in på grund av för dålig biljettförsäljning.

Annons

Men det känns ändå lite glest inne i arenan, det drar kyligt längs benen och stämningen är avvaktande (förutom i ett och annat sponsorbås där det julfestas, och snackas, friskt).
Snön singlar över scenen inledningsvis och Peter Jöback sjunger ett par av de nyskrivna låtarna från julskivan ”Jag kommer hem igen till jul” som kom 2002. Och fortsätter med sång efter sång från den och det är inget fel på den, alls inte, men en konsert som är som en skiva med lite omkastad låtordning blir lite, ja, tråkig.

Visst, ”Ave Maria” är sakralt vacker och känslan förstärks av madonnabilden som projiceras på den stora skärmen bakom scenen, och visst, den svenska versionen av Cohens ”Halleluja”, ”Decembernatt” som den heter med Ulf Segerströms text, är ju alltid en fin sång, och ”Guds frid i gode vise män” får ett skön countrysväng med fiol och akustisk gitarr.


Men det är först när Peter Jöback berättar den alldeles sanna historien om första världskrigs-julen 1914 när de tyska och brittiska soldaterna tände ljus längs skyttegravarna och sen möttes i ingemansland och bytte gåvor och sen drar igång med ”Little drummer boy”, med svensk text om fred på jorden och en stor vit duva sakta slår med vingarna på den där skärmen bakom scenen som de riktiga julerysningarna kryper längs ryggraden.


Klyschigt, absolut, men vad är väl julen annat än en lång radda klichéer. Och det är ju så man vill ha det. Men utan att det blir alltför fånigt.


Peter Jöback rör sig väl nära gränsen i sina mellansnack som är lite för välrepeterade och innehåller fraser som att ”är vi så ivriga att skydda våra barn från att misslyckas att vi hindrar dem att lyckas” (apropå att önska sig nåt när pepparkakan prydligt knäckts i tre delar, det ni).


Annars är det i musikalnumren (naturligtvis i ”När guldet blir till sand” men ännu mer i ”Jesus Christ superstar”-sången ”Getsemane”) som han verkligen briljerar och man märker vilken grym sångare han är.


Men även de traditionella julsångerna ihop med musikalstjärnan Gunilla Backman och en hel kör på scenen mot slutet av konserten funkar naturligtvis. Liksom Disney-medleyt när både Jöback och bandet klär ut sig och kör snart sagt alla låtar från Kalle Ankas jul med glimten i ögat.
Då försvinner den kyliga stämningen i publiken och man glömmer nästan att man sitter i en hockeylada.