Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johanna finner en väg

/
  • UTVECKLING. Efter en olycka under utryckning för åtta år sedan skulle polisen Johanna Strömberg vilja arbeta med interna utvecklingsfrågor. ”Att arbeta för att ta till vara polishusets alla goda krafter och ambitioner skulle kännas meningsfullt. Då skulle även mina erfarenheter från olyckan kunna användas som en resurs”, menar Johanna, som i dag arbetar 25 procent på grund av skadorna från olyckan.

Vi möts vid Gavleån för att ta bilder på polisen Johanna Strömberg. På andra sidan gatan, i polishuset, har Johanna sitt professionella liv; eller rättare sagt det som blev kvar efter krocken under en utryckning för snart åtta år sedan.

Annons

Så sent som i somras trodde Johanna att hon hade återhämtat sig så mycket efter sin whiplashskada att hon kunde öka arbetstiden från 25 till 50 procent.

– Men kroppen sa ifrån, jag fick tillbaka huvudvärk, yrsel, värk i ryggen, började höra sämre igen och var oerhört trött efter arbetets slut.

Så i stället för halvtid fick Johanna 1 september 75-procents sjukpension.

Hon har accepterat att hon aldrig kommer att arbeta heltid igen, och heller inte med utryckning.

– Jag sätter inte längre upp mål, men jag vill fortsätta att arbeta som polis, just nu handlägger jag beslag, säger Johanna.

Att inte sätta upp mål är inte ett sätt att slippa besvikelser, utan ett sätt för Johanna att hålla sig öppen för nya möjligheter.

– Det som är meningen sker ändå, resonerar hon, ler och lyser av ”för-så-är-det”.

För att vårda sin nya öppenhet åkte hon i väg på en tre dygn lång vistelse av tystnad och meditation vid den kristna stiftelsen Berget i Rättvik i september.

– Jag ville skapa ett tomrum i mig själv, för något nytt att växa i.

Vi sitter i länsmuseets kafé och fikar och pratar. Johanna söker och prövar ord som kan beskriva det hon vill ha sagt. En längtan. Saknad. Sin inre röst. Gud. Kristus. Jesus. Det som är större än hon själv.

– Det är en gammal saknad och längtan, jag är prästdotter, jag ville bli diakon eller polis när jag skulle välja yrke.

Det Johanna saknade när hon åkte till tystnaden i Berget var just tystnad, och för att däri hitta något att vidareutveckla.

– Jag ville möta mitt genuina jag, och min inre röst. Den man inte hör, och aldrig kan lyssna färdigt på utan att bli avbruten av alla vardagens ljud och intryck.

Det var annandag jul 2001 som den då 26-åriga Johanna Strömberg och hennes kollega under utryckning tvingades att köra mot rött ljus och krockade med en privatbilist, som inte hade uppmärksammat sirener och blåljus.

Långt efter olyckan ville Johanna inte tänka på olyckan eller dess konsekvenser, inte heller lyssna på sin inre röst.

– Jag gick på sjukgymnastik, men var inte mogen för psykoterapi, lade på locket, och gick in i en depression.

Johannas vändpunkt kom då hon för sitt inre såg ett skjutvapen.

– I min fantasi sköt jag mig själv.

I verkligheten ringde hon sin hälsocentral, fick tid hos en psykolog, som ”visade med hela handen”, och hjälpte henne att på nytt välja livet.

– Att stöta på ett svårt motstånd kan vara den gåva som visar vem man egentligen är, och vad man tror på.

Vid sidan av sin inre röst har Johanna en högst levande vägvisare.

– Min femårige son Alfred är extremt närvarande i nuet och har hjälpt mig att inte se mig som ett offer, utan se min styrka.

Genom att fortsätta att lyssna på sin inre vilja, mening och Alfred hoppas Johanna nu komma fram till nästa livsval.

– Jag skulle vilja arbeta med intern utveckling.

Något som också hennes åtta år av utredningar, om bland annat lämpliga yrken, visar. Yrken som enligt utredningarna passar henne bäst i dag är präst, psykolog, diakon, terapeut – och polis.

– Jag vill jobba kvar inom polisen, gärna med intern utveckling.

Mer läsning

Annons