Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jonas Gardell har nitat mig

Vissa program får mig att stänga av mobilen, medan andra sluter mina ögon. Med detta funderar jag över vad ”bra tv” innebär. Är en stor publik bevis på kvalité eller är det antal sidors publicitet i kvällstidningarna som avgör?

Annons

Personligen tycker jag att de flesta kanaler sänder alldeles för många ”ogräs-program”, det vill säga sådant jag helst inte vill se men ändå får ta del av. Allt som liknar ”Let’s Dance”, ”Körslaget” och ”Semestersvenskar” (TV 4) klassar jag enbart som tidsfördriv. Kändisar utan rytm i kroppen finner jag till och med mindre underhållande än släktens dans kring granen i julas. Detsamma gäller exempelvis Bygglov (TV4). Vill jag se ett nyinrett vardagsrum kan jag lika gärna kika in hos grannarna längre ner på gatan, eller gå ett varv på Ikea. Då finns det bra mycket bättre sätt att använda sin tid.

När jag själv ägnar tid framför rutan vill jag ha något mer än bara något att fördriva tiden med i väntan på sovdags. Bevis på ”bra tv” för mig är när något berörd mig till skratt eller tårar, och när jag helst också lämnas med funderingar av djupare sort.

Guldkornen som levererar detta är få, men ett av dem är Jonas Gardells kortserie ”De halvt dolda” (SVT). Efter varje avsnitt ligger jag totalt utslagen i soffan, med känslan av att ha fått ett slag i magen och två i bröstet.

Gardell fullkomligt nitar mig med sina gestaltningar av människor från platser i livet där de inte alltid syns, men känns. Det uppstår en nästan vibrerande smärta från en inredd men tom barnkammare, från ett barns skuldkänslor, och av ensamhet i tvåsamhet.

Vi får bland annat möta honom som rakar huvudet och slåss för att hålla ihop, under tiden som mamma tömmer vinflaska efter vinflaska. Detta är förmodligen inga unika historier tyvärr, men det är unika skildringar och ruskigt bra.

En annan bra nystart, om än något mer lättsam, är SVT:s ”Mästarnas mästare”. Jag som tävlingsinriktad, höjer en tumme för dessa före detta svenska idrottseliter.

Konkurrensen är stenhård under tävlingar där det både krävs teamwork, styrka, och psykisk uthållighet. Programmet är visserligen av dokusåpa- karaktär då deltagarna tillbringar hela dygnet tillsammans, men en och annan intrig stjärnor emellan är inget som skadar. Detta gör mig uppvärmd inför kommande Robinson-säsong.

Senaste tiden har SVT även visat dokumentärer som gett gåshud av olika anledningar. Den första jag tänker på är ”Solen i ögonen – En film om Lars Winnerbäck” (äntligen ställer han upp i tv!). Den andra är ”Stephen Fry: Att leva med hiv”, som får mig att öppna ögonen för det som annars är lätt att blunda för.

Föregående år tyckte jag SVT var en aning grå i tablån men nu måste jag säga att de har fått mer färg, och till och med blivit den kanal med minst ogräs och mest ”bra tv”.

Mer läsning

Annons