Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Journalister kan än

Skandalen med de utvisade egyptierna 2001 skildras nu i bokform av journalisten Lena Sundström.

Kennet Lutti har läst en bok som visar att journalistik kan vara ambitiös trots slimmade redaktioner och snabba klick på nätet.

Ramberättelsen är välkänd; i december 2001 plockar hemliga polisen upp egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery och forslar dom till Bromma. Där har ett plan ställts upp för transport till Egypten.

Svensk polis, som har ansvaret för de två som snart skall skickas ut ur landet, körs över, eller ställer sig vid sidan. De tittar på. CIA:s utsända tar kommandot, klipper upp kläderna på egyptierna, kör in lugnande piller i ändtarmen, klär ner dom i overall, trär på huvor, och låser fast ”terroristerna” i flygplanets golv.

Sedan lyfter planet mot Kairo och där väntar fängelse, tortyr och förnedring. Kvar på Bromma står Säpo och grunnar över vad som hände. Någon förklaring gives inte, ens åratal efteråt.

Men Säpo vek väl ner sig inför de amerikanska vännerna, eller så plockades Säpo helt enkelt bort av CIA:s hårdföra och tystlåtna agenter. En förfärlig historia.

Sedan, när TV4 några år senare avslöjade de första detaljerna, började lögnhalsarnas parad. Främst gick Anna Lindh, sedan följde, utan inbördes rangordning, Göran Persson, Thomas Bodström, Hans Dahlgren, Gun-Britt Andersson och, senare, Carl Bildt. En ambassadör i Kairo, Sven Linder, agerar feg dömmerjöns.

Överhuvudtaget uppträder svensk byråkrati, och svenska ansvariga och ledande politiker undfallande och undvikande. De vill inte förknippas med Bromma, trots att alla spår pekar rakt in i Rosenbad. Där har beslut fattats som allmänheten skall hållas utanför. Hemligstämpeln går varm.

Men journalisterna Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin, som senare rikligt och internationellt belönades för sitt grävande, såg igenom alla lögner och plockade ihop nästan hela historien.

Det tog några år men i dag vet vi, i stora drag, vad som hände. Och vem som måste pekas ut som ansvarig, Anna Lindh.

Som redaktionell prestation är det nått i hästväg.

De tre reste härs och tvärs på jakt efter delar av sammanhanget, fann detaljerna och rekonstruerade. En häpnadsväckande prestation.

Agiza och Alzwery, som var helt oskyldiga till anklagelser de aldrig fick några detaljer om, kunde kvittera ut ett hyggligt skadestånd från svenska staten. Men pengar lindrar knappast de sår egyptiska torterare, CIA, svenska politiker och poliser piskade fram.

Den som är det minsta intresserad av svensk nutid, amerikansk terroristjakt och blodig tortyr, sanktionerad av amerikanska presidenter, också av den värderade gästen Obama, sliter nu åt sig ett exemplar av ”Spår”, nästan 400 sidor om skandalen. Den största i vår tid.

Lena Sundström har följt upp resor och tipsare och intervjuat de flesta berörda och inblandade. Hennes prestation ligger inte långt efter Bergmans, Dyfvermarks och Laurins.

I dessa dagar av massuppsägningar, allt mer anorektiska redaktioner, systematiskt nedrustade av sifferrabblande och teknikförblindade direktörer är Sundströms bok perfekt som belöning och uppmuntran för veckans bästa knäck. Delas ut till fredagskaffet. Hon, och de tre andra, visar ju att nästan allt är möjligt.

Det enda som behövs är pengar, tid, självständiga redaktionsledningar och journalister som bärs av jakten efter sanningen, hur den än ser ut. Jag känner flera av den sorten, i Sandviken och Gävle.

Men de har väl inte tid, varenda liten notis kräver för mycket. De skall filma, ta upp röster, skriva och lägga ut på nätet. Nätet är viktigast. Den som är snabbast dit får en klapp på axeln.

Kennet Lutti