Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julian Barnes i högform

Annons

Tony Webster i ”Känslan av ett slut” har en av de mer opålitliga berättarröster som jag har stött på, om än inte lika förrädisk som den i Agatha Christies ”Dolken från Tunis”.

Vi accepterar att berättare i romaner, lika väl som memoarförfattare, kan återskapa en scen ur det förflutna, men det är ett avtal som måste slutas i vetskap om att klarheten och de skarpa konturerna är en fiktion. Julian Barnes skriver i sin nya roman om den dimma som snabbt lägger sig över våra minnen, även minnen av de ögonblick som i efterhand visade sig bli våra livs mest betydande.

Tony och hans vänner lever det unga livet i ett brittiskt sextiotal. Bland vännerna finns Adrian, den mer begåvade av dem. I kretsen finns även hans första flickvän Veronica. Förhållandet tar slut och de skiljs inte åt som vänner; hon blir i stället tillsammans med Adrian, vännerna skingras och livet går vidare. Men livet går inte vidare för Adrian. Han tar sitt liv. Tony, vår berättare, gifter sig och lever ett spektakulärt händelselöst liv, såsom han själv vill ha det, och när han i romanen ser tillbaka på sitt liv är han skild – skilsmässa som pyspunka snarare än explosion – och lever i en stillsam ensamhet.

Sett i efterhand är det dessa tidiga år som har varit de mest avgörande. Resten har varit en transportsträcka mot slutet. I synnerhet är det en helg hemma hos Veronicas föräldrar som lyser klarast i hans hågkomster. När exflickvännens mor testamenterar Adrians dagbok till honom tinas de nedfrusna ungdomsåren upp igen. Men ingenting visar sig vara som han minns det.

Andra författare hade kunnat leverera stora köttstycken till romaner ur detta stoff, Julian Barnes har nöjt sig med en tunn lövbiff – men det köttiga tuggmotståndet är detsamma. I Barnes fall får läsaren tugga varje bit noga, suga ur alla smaker. Varje mening tycks innehålla väsentlig information i denna vemodiga kontemplation över minnets bedräglighet och den känsla av förlust som tidens gång för med sig.

En central passus, som jag återvänder till efter sista sidan, är den där Tony avundas Adrian hans tidiga död, ty endast den som dör tidigt har möjlighet att minnas hela sitt liv, slippa se det blekna. Den som lever tillräckligt länge tvingas ohjälpligen att se sina minnen mista färg i tidens tvätt.

Barnes skriver om minnen på ett sätt som får mig att associera till datorspel, hur spelaren bara tillåts att utforska den värld som spelmakarna har byggt upp. Den som söker sig för långt ut mot spelets periferi dunkar näsan i en osynlig gräns. Även minnen spelar upp fragment av bilder från en verklighet som vi bara har kvar som korrumperade filer, inspelade ur vår egen synvinkel.

Kritikern Geoff Dyer skapade ett mindre rabalder när han avfärdade Julian Barnes Bookerpris-vinnande roman som ”medelmåttig”. Julian Barnes har skrivit medelmåttiga romaner, som ”Arthur och George”, men ”Känslan av ett slut” tillhör inte den skaran. Barnes är i högform och denna slimma volym sätter förhoppningsvis tonen för resten av hans författarskap.

Läsningen skapar en tyngd över bröstet, paradoxalt nog delvis framkallad av Barnes lätta ton. Vilken som är den största förbannelsen, glömskan eller minnet, är lika svårt att avgöra som alltid.