Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kameler, älskog och blöta skor.

/

Vad händer egentligen i Furuviksparken under vintern? Prima har tagit reda på saken!
Följ med oss genom snödrivorna och våra upplevelser när vi klev rakt in i ormarnas parande. Och vad är Furuviks kor rädda för?

Annons

Vi halkade oss in i den snötäckta Furuviksparken, för vi hade, av någon anledning, valt den absolut snöigaste dagen någonsin att göra ett reportage på. Efter några minuters letande hittade vi äntligen någon vi kunde fråga om hjälp. Han visade oss in i Regnskogen, där vi träffade Gülfidal Kvalbay som jobbar djurvårdare för de tropiska djuren därinne.

Vad händer i Regnskogen på vintern?
-Vi rustar upp inför julmarknaden, pyntar med löv och grenar så att det ska se bra ut för besökarna.

Men eftersom det är samma klimat här inne året om, är det egentligen samma uppgifter som på sommaren. Det vanliga underhållet, helt enkelt. Vi täcker taket med plexiglas för att hålla värmen inne.

Nya växter planteras inför nästa säsong, men det viktigaste som händer under vintern är att ormarna parar sig.

När vi pratar om ormparning gick vi in i det rummet ormarna håller hus, och möts där av två lösa ormar på golvet. Vi fryser. Hjärtat slår hårt. Gülfidal pratar på som vanligt, för henne är detta ingenting ovanligt. Men för oss som inte umgås med ormar varje dag är det skitläskigt. Vi tar en bild på kärleksstunden, och skyndar oss sedan ut därifrån till säkerheten.

Vi tackar Gülfidal och ger oss ut i den friska luften där vi träffar Eva Jonasson, som också jobbar som djurvårdare, men för hov- och klövdjuren som går utomhus.

Hon är klädd i ordentliga vinterkläder, och vi inser snabbt att våra tygskor och tunna jackor inte var det bästa valet för detta klimat.

Bakom Eva pulsar vi oss fram genom parken, samtidigt som vi ställer våra frågor.

-Det är fysiskt tyngre på vintern än på sommaren, man måste till exempel skotta och trampa upp vägar till djuren så att de kommer fram till sitt vatten.

Det går åt mer grovfoder (hö) än vanligt, speciellt för gräsätarna – som hästar, kor och får.

Bräkande hörs långt innan vi kommer fram till gethagen, och där välkomnas vi av Tofsan och Emma, två treåriga getter, som är uppfödda med nappflaska, vilket gör dem mer tillgivna än andra getter. De slåss om Evas uppmärksamhet och följer henne hack i häl.

Vi får gå in deras halmfyllda hus, där alla getter nyfiket trängdes kring våra ben i hopp om mat. När vi kommer ut igen ser vi en vit bock med stora horn komma gående mot oss, och vi hälsar snällt men han ignorerar oss.

Vi vandrar vidare upp till Roslagsfåren, som tidigare delat hage med korna. Men när de fick en ny bagge, Markus, fick de dela av hagarna. Korna blev livrädda för hans horn och det tyckte baggen var så roligt att han tog varje chans han fick och sprang efter korna tills de var nära på att hoppa över staketet.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?
-Klockan sju på morgonen börjar jag med att utfodra djuren med kraftfoder och hö och se hur de mår, säger Eva.

-Fram till lunch ägnar jag mig åt rengöring hos djuren.
Sedan gör jag i ordning mat till de djur som behöver något extra, till exempel frukt och grönsaker till kängururna. Klockan fyra tar jag in djuren igen, och avslutar därefter dagen.

Är det färre folk som jobbar här på vintern?
-Ja, det är färre folk på vintern, men vi tar in extra på julmarknaden. På våren är vi mer, eftersom det är då förlossningarna äger rum.

Färden fortsätter mot kamelerna. På vägen går vi förbi kängururna och ser på spåren i snön att de varit ute och studsat, men snabbt vänt in igen. Eva säger att de hellre ligger under värmelamporna och vilar.

Vi stannar för en plogbil, och går upp mot kamelhagen, där det står en klunga kameler som nu till vintern fått en jättetjock päls.
Mamma kamel kommer fram till oss, och hennes två föl, födda i våras, skyndar sig efter. Snart står nästan alla kameler vid grinden och trängs.

Eva berättar att två av dem var sålda och skulle egentligen flyttat ett par dagar innan vi kom dit, men på grund av snöovädret blev det uppskjutet.

Helt plötsligt hörs ett ljud från plogbilen, och kamelflocken sätter fart mot sina lador. En flock med springande kameler är ingenting vi stadsbor ser varje dag, och vi är fortfarande chockerade över hur snabba de faktiskt är.

Vad bör man ha för egenskaper för att jobba som djurvårdare?
-Du bör definitivt ha ett djurintresse. Du får också vara beredd på ett fysiskt hårt arbete.
Du måste vara social, för att en viktig uppgift för oss som jobbar i parken är att informera besökare. Kunskap om vad man gör är ett måste, och ett bra djuröga – för att kunna se om allt stämmer, om något djur ser sjukt ut.




Vad ska man ha för utbildning?
-Du ska ha gått ett djurvårdsgymnasium. En viktig del i den utbildningen är praktiken, och vi tar emot många praktikanter. De kan därefter få sommarjobb, som i bästa fall kan leda till en anställning.
Det är hård konkurrens om få platser.

Orangutanghuset blir nästa mål, och där får vi se Igge, Furuviks orangutanghona, som nyfiket ser på oss efter en tid utan besökare. Hon kommer fram och sätter sig vid glaset och ler mot oss.

-Man måste stimulera och aktivera djuren mer på vintern. Istället för att bara ge dem maten låter vi dem leta efter den på ett roligt sätt för att hålla dem sysselsatta.

Det nybyggda orangutanghuset invigdes i maj, och Eva säger att det är inrett efter Kung Louies bostad i Djungelboken.

Nu går vi mot cirkushuset, där de jobbar hårt med att inreda inför julmarknaden, och tomten som ska hänga i trapetsen har för tillfället inget huvud.
De har slagit in nästan 4000 klappar som ska delas ut till julmarknadens besökare.

Vi frågar Eva vad man får ut av att jobba med djur.
-Det är fantastiskt stimulerande, det är alltid spännande och aldrig tråkigt. Man känner sig alltid välkommen.

Därefter återvänder vi till vår startpunkt, och tackar och bockar väldigt mycket för att vi fick komma dit, och åker sedan tillbaka till stan med våra nya kunskaper och kalla fötter.

Mer läsning

Annons