Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kan en forskare vara helt objektiv?

Bör forskare vara konsekvensneutrala? De flesta skulle nog tveklöst svara ja på den frågan. En annan fråga är om forskare bör reflektera över hur deras forskningsresultat kan användas? Det finns en viss skillnad mellan de här två frågorna och den skillnaden aktualiserades i torsdagens Aktuellt-inslag där en nationalekonom blev intervjuad om en ny rapport som han har författat. Rapportens huvudnyhet handlar om hur mycket flyktingar kostar staten.

Programledaren ställer kritiska frågor till forskaren som bland annat handlar om huruvida han har tagit med andra variabler som kan visa på att invandringen är en samhällsvinst. Till exempel om han har undersökt om det finns en samhällsvinst i att invandrare arbetar i bristyrken. Forskaren visar då på en oförståelse för frågan, detta var frågor som han inte hade reflekterat över, och han ansåg att han inte behövde reflektera över hur hans forskning kan användas.

Reaktionen är förståelig, samtidigt som frågorna avfärdades alldeles för lätt från forskarens håll. Troligtvis har detta att göra med vad man har för vetenskapssyn.

Inom samhällsvetenskapen finns det olika skolor som förhåller sig olika till forskarens roll i relation till forskningsresultaten. Positivismen betonar att fakta och det mätbara är det som ska stå i centrum för forskningen.  Grundantagandet här är att det existerar en objektiv verklighet som är oberoende av det mänskliga medvetandet. 

Det andra stora vetenskapsidealet som växte fram som en reaktion på den föregående var humanvetenskapen med bland annat metodhermeneutiken, här menade man att det mänskliga medvetandet är viktigt att ha i beaktande i forskningen. En annan skola är den som använder sig av situerad kunskap. Situerad kunskap sätter fokus på att forskarens möjlighet att få kunskap om verkligheten begränsas av vad det är att vara människa, därför bör forskaren redogöra för sin roll i relation till forskningen.

Grundfrågan är egentligen om en forskare kan vara helt neutral i sin forskning? Om utgångspunkten är att forskaren är det så är positivismen att föredra, men om utgångspunkten är att den inte är det så är den situerade kunskapen att föredra eftersom den transparens som den ger vad gäller forskarens roll är nödvändig för att läsaren ska kunna ges möjligheten att avgöra hur den ska bedöma resultaten.

Den andra frågan är om forskare bör reflektera över vad deras resultat kan få för samhällskonsekvenser. En rapport som handlar om flyktinginvandringens kostnader kommer med stor sannolikhet att användas under valrörelsen för att stärka argumentet om att flyktinginvandringen bör begränsas. Bör en forskare ta detta i beaktande och reflektera över vad det innebär?

Journalistens motfråga i inslaget var om forskaren haft med andra variabler som att undersöka om flyktingar fyller en funktion och leder till en samhällsvinst genom att arbeta med bristyrken. Detta är inte en obefogad fråga i sammanhanget.

Frågan om samhällskonsekvenser kan även handla om viktiga etiska överväganden, något som forskare förväntas reflektera över.

En politisering av forskningen skadar trovärdigheten för den, och att endast välja positiva eller negativa aspekter, utan att synliggöra detta, kan också skada trovärdigheten. Som forskare bör man sträva efter att vara konsekvensneutral, men forskaren har etiska riktlinjer att förhålla sig till och ett ansvar i att redogöra för brister och förtjänster i en studies metodik. Därför borde det faktiskt vara en självklarhet att en forskare ska kunna besvara en journalists frågor gällande detta.