Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kan rasbiologens kärleksbrev ge svar?

Den svenska rasbiologen Herman Lundborg fotograferade samer nakna och mätte deras huvuden. Författaren Maja Hagerman försöker förstå varför, i sin nya bok "Käraste Herman". En avslöjande berättelse om en tid, anser vår recensent.

Annons

Ofta ser eftervärlden med oblida ögon på den historia som tidigare generationer har berättat.

Kring sekelskiftet – när 1800-tal blev 1900-tal – handlade historien om rasbiologi. Den användes för att rättfärdiga kolonialismen och klassamhället, och förklarade varför adelsläkterna var framgångsrika medan romer skulle steriliseras. Det handlade inte om socialt arv, utan om gener, och det var mänsklighetens uppgift att föra de bästa vidare.

Rasbiologin la grunden för nazismen, men långt innan Hitler tog makten i Tyskland, hade idéerna vuxit sig starka i Sverige. Den man som gjorde mer än någon annan för att sprida rasbiologins budskap var Herman Lundborg. Han doktorerade inom psykologi och arbetade länge som psykiatriker innan han började fundera på varför patienterna blev sjuka, och blev övertygad om att det handlade om genetiskt arv.

Herman Lundborg var den första chefen för Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Institutet grundades 1922, och som världens första statligt finansierade myndighet inom rasbiologi, blev det en föregångare för vad som skulle ske framför allt i Tyskland.

I boken ”Käraste Herman – rasbiologen Herman Lundborgs gåta” har Maja Hagerman försökt förstå vad som drev denne man och vart idéerna kom ifrån.

Hon har gått igenom det omfattande arkivet som finns bevarat från den statliga myndigheten, som bland annat innehåller tusentals privata brev som Herman Lundborg har fått eller skickat. Det är personliga, kärleksfulla brev från hans fru och brev Lundborg själv har skickat till alla de unga kvinnor som han reste runt med i Norrbotten. Där finns också korrespondensen med forskarkollegorna runt om i Europa, särskilt till rasbiologerna i Tyskland som senare skulle bli viktiga ideologer för nazisterna.

Maja Hagerman lägger ihop pusselbitarna och berättar en historia om en motsägelsefull man. Lundborg var besatt av samerna, och ägnade en stor del av sin yrkeskarriär till att mäta deras huvuden och fotografera dem, i bland med traditionella kläder utanför en kåta, i bland nakna framför ett vitt skynke. Han var övertygad om att samerna var en lägre stående ras, som skulle utrotas när svenskarna – den rena germanska typen – kolonialiserade Norrland för att förvalta naturresurserna som fanns där. Och det absolut värsta som kunde hända enligt Lundborg var rasblandning. Det var en fara för hela det svenska folket.

Det är lätt att tänka sig att en man med dylika idéer inte skulle vilja vara särskilt mycket med de människorna han anser är lägre stående. Men Herman Lundborg tycker om att vara upp i Norrbotten. Han gillar de tuffa förhållandena och svåra umbärandena som det innebär att resa mellan byarna, ofta med släde på snön. Framförallt älskar han de många unga, kvinnliga, ogifta assistenter som följer med på hans resor.

Åtminstone en av dem blir gravid, och han gifter sig med henne efter att hans första fru har gått bort, trots att det innebär att han blandar sig med någon av vad han anser vara en annan ras. Enligt hans egen måttstock är det ett svek mot hans folk.

Maja Hagerman hanterar sitt enorma material omsorgsfullt, hon varken förlorar sig i detaljer eller låter boken svälla till något ohanterligt, utan lyckas hålla ett hårt grepp om Herman Lundborg. Givetvis finns det stunder när han försvinner, där hon inte har lyckats bekräfta vad som har hänt, men då gör hon kvalificerade gissningar.

Genom att berätta Herman Lundborgs historia berättar Maja Hagerman om en annan tid, och det är anmärkningsvärt hur lite opposition som fanns. Rasbiologerna stöddes av såväl Socialdemokrater som konservativa. Statsminister Hjalmar Branting såg upp till dem, liksom RFSU:s grundare, sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, även känd som Ottar.

Berättelser har en stor betydelse för vår självbild. Rasideologin var ett narrativ som passade dåtidens politik, och när den blev erkänd som vetenskap, var det få som var kritiska. Vetenskapen blev en självuppfyllande profetia som såg just det den ville se, och för de flesta blev det enklare att återberätta historien än att ifrågasätta.