Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan vi lita på Carina Blank? Nej

/

Annons

Några svävande röster i lokalradion gör så gott de kan för att runda sveket. De darrar till inför siffrorna. Ingen kunde ju räkna. Hur veta hur många? Svårt. Vi höftar, eller tittar bakåt.

Allt blir fel, men om ett tag kan det bli bättre. Vi är optimister. Förskolan är viktig, inte minst för barnen. Och vi tänker på föräldrarna, de är ju väljare. Men hur många föräldrar med barn i förskolan röstar på det stora partiet nästa gång? Allt färre.
Två gånger har Carina Blank lovat att minska barngrupperna. Två gånger har de blivit större. Nu ska de bli mindre igen, eller åtminstone inte större än i dag, men så små som för några år sedan blir de nog inte. Det kostar för mycket. Barn är ju också en utgiftspost.

Lika bra att lära sig läxan; förskolan i Gävle är en förvaring av de mindre medborgarna. Längre än så sträcker sig inte politiken.

De pedagogiska målen därför reducerade till bistra eller ironiska skämt. Personalen sliter livet ur sig för att hålla verksamheten flytande, mer hinner de inte.
Det som var ett löfte inför valet, heligt utställt av Carina Blank, får ses som en målsättning. Men målet, som Blank lovade nå, når vi aldrig, åtminstone inte i vår livstid eller den här, och nästa, valperiod.
Allt är ju relativt, men Blanks löften konkreta; hon lovar men sviker. Det kan vi lita på.
Går det att ställa misstroendeförklaring i fullmäktige? Och vad säger Vänstern och Miljöpartiet? Inget som jag har hört. De sorterar in sig i ledet; makten först.

Med barn på dagis hade jag ställt mig utanför Stadshuset och krävt att löften skola uppfyllas. Eller att Blank förklarar sig, i stället för att putta fram rodnande och skamsna byråkrater.
 
Sverige gör sin plikt, men så beklagligt att våra fina piloter i sina blänkande maskiner inte får fyra av mot levande mål! Det hade dom varit värda, efter den långa resan ner till Libyen. Nu får de nöja sig med att flyga omkring i ett tomt lufthav, spanande efter Gaddafis utraderade flygvapen. Det säljer inga Jasplan.

Bombhögern är inte nöjd; varför ska inte Sverige få delta i det allmänna dödandet? Och gå med i kriget? Som i Afghanistan? Också skrivbordsstrategerna är upprörda. Nu sviker Sverige, som alltid. Det är Juholts fel, han satte stopp vid spaningsflyg. Han ville inte se döda barnsoldater, utspridda i smådelar efter svenska fullträffar.

Reinfeldt hade velat gå längre, men hur långt? Inget svar, mer än det underförstådda. Bara Bildt tar det lugnt.
FN krävde skydd av civilbefolkningen, USA tänker skjuta bort tyrannen. CIA smugglar in vapen, trots Obamas försäkringar om att aldrig delta i några markstrider. Men om Gaddafi rör sig mot rebellernas starkaste fästen? Då rider kavalleriet in, detta handlar ju om något mycket mer än skydd av civilbefolkningen.

Det här är ännu ett krig som inte har något slut. Nato har anslutit till upproret, men efter den sista bomben?
Gaddafi är galen, men vilken diagnos skriver vi ut på härskarna i Saudiarabien och andra oljeriken där tyranner riktar sina amerikanska vapen mot den egna befolkningen?

Bombhögern kräver svenska granater mot Gaddafi, men samma höger var alldeles tyst när Israel hällde vit fosfor över civila i Gaza. Högerns upprördhet är, som alltid, selektiv.
 
Till sist. Den hemmavarande pensionären tilldelas dagliga arbetsuppgifter. Ren glädje att lyda. Städa övervåningen! Javisst. Dammsug! Gärna. Skura golven! Nöjet på min sida. Häng undan vintern! Härlig är våren. 

Mer läsning

Annons