Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Känner inte igen mig i beskrivningen

Annons

Jag har dom senaste månaderna försökt förstå och begripa HEN, det nya personliga pronomen som framför allt yngre generationer verkar tycka är genialt och självklart. Enligt ryktet har också hen klivit in i finrummet och införts i svenska akademiens ordlista, SAOL. Det är med stor nyfikenhet jag följt debatten på twitter under hashtag #Hen. Jag ska villigt erkänna att jag kostade på mig några skämt i ämnet och fick en orkan av hat emot mig. Hen är inget man skojar om, hen är på blodigt allvar. Kanske är det rent av på för blodigt allvar.

Nöjesguiden i Stockholm slog sig för bröstet och fick massor av beröm när man gjorde ett helt nummer där alla han och hon i tidningen genomgående var utbytta mot hen för att könsneutralisera hela tidningen. Kanske är det på grund av att jag är vit medelålders heterosexuell man som jag efter några månader fortfarande inte förstår begreppet varken känslomässigt eller förståndsmässigt. Hen handlar inte om någon sexuell läggning har jag fått berättat för mig, vi har ju redan homo, bi, trans, queer och en hen kan ha alla dom läggningarna, kanske rent av samtidigt. Eller så är en hen helt straight, det går lika bra det med. Ett tag trodde jag att hen var rent språkligt att om man inte visste om det var en kille eller tjej som råkat ut för något kunde man säga hen. Men så var det inte heller. Då har vi ju DEN, som kan användas.

Men vad är då hen? Ja, jag har haft animerade diskussioner med arga unga kvinnor på Vem vet mest-redaktionen som tycker det är självklart att man kanske inte vill vara varken man eller kvinna och därför vill kalla sig hen för att man inte vill bli förknippad med allt det som könstillhörigheten står för. Diskussionerna i ämnet tenderar snabbt att bli animerade framför allt om man ifrågasätter begreppets existens. Jag är bara nyfiken och vill förstå men misslyckas hela tiden. Så gick jag in på twitter häromdagen för att se var diskussionen tog vägen. Då ser jag till min förvåning att Nicklas Wahlgren av alla människor stuckit in huvudet i bikupan full med arga bin och skrivit. Adam var man, punkt. Eva var kvinna, punkt. Ojoj vad han blev stucken och ifrågasatt. Det var så man tyckte synd om honom. Men så hittar jag något som drar min blick till sig. En ung tjej har skrivit till alla oss som inte förstår vad HEN är och hänvisar till en kurs som finns på Youtube.

Vetgirigt går jag in och klickar igång kursen. Där får jag förklarat för mig att man–kvinna är för snävt. När man föds föds man med ett batteri av tyckande och beteendemönster. Som man gillar man vapen, färgen brunt, bilar, motorer och muskler. Som kvinna ska man vara snygg, gillar rosa och smink samt är uppfostrad att vara svagare än mannen. Kursen slutar med att lärarinnan berättar att vi i västvärlden bara har man, kvinna medan man i andra kulturer har fler begrepp och en större gråskala. Kursen är slut och det jag lärt mig är att om man har ett otroligt snävt, gammalmodigt och konventionellt sätt att betrakta man och kvinna, då men endast då, finns behov av och plats för något hen. Själv har jag aldrig förlikat mig med vapen, färgen brunt, muskler, bilar och motorer. Uppfostrad på 60–70-talet när män gick i plyschoveraller och var mysiga så känner jag inte igen mig i hen-förespråkarnas fördomsfulla beskrivning av män. Inte heller deras beskrivning av kvinnor. Kan vi inte bredda, vidga och fördjupa innebörden av att vara man eller att vara kvinna i stället så att vi överlappar varandra och säga att det är fullkomligt ok att vara båda. OM det är någon som har den optimala snälla, teach me Tiger!

Rickard Olsson

Annons