Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kårandas – och ta ansvar

Annons

Kåranda. Ett på många sätt förhatligt ord. Ett ord som innebär att den som blir utsatt för övervåld av ordningsvakter eller polis felaktigt riskerar att anklagas för att vara förövare, snarare än ses som offer för maktmissbruk. Ett ord som riskerar innebära att misstag och begångna fel inom vård och omsorg aldrig anmäls. Trots att vi i Sverige har både Lex Sarah och Lex Maria.

Att säga ifrån är inte enkelt. Det kräver mod och styrka att vända sig emot sina egna, människor vi arbetar med, som kanske till och med är våra vänner. Men fel är fel och rätt är rätt. Det är inte enkelt. Men svårare än så är det inte heller.

Enligt uppgifter i Ekot under veckan som gick drar sig många, inte minst yngre läkare, för att anmäla fel, misstag och missförhållanden inom vården. Risken att hängas ut offentligt är ett av de angivna skälen till detta.

Men det hela torde även handla om djupt mänskliga mekanismer som att inte vilja göra sig ovän med sina kollegor, att inte vilja riskera sin egen framtid på arbetsplatsen, vare sig socialt eller karriärmässigt.

Trots att rapporteringen är viktig för att kunna förbättra vården.

 

Den som är läkare är del av något mycket större än ett arbetslag.

 

När vi vänder oss till en läkare befinner vi oss i ett kunskapsmässigt underläge. Vi måste kunna lita på vården. Vi måste kunna känna oss trygga. Och om vi vet att eventuella fel och misstag inte går obemärkta förbi, ökar både vår upplevda trygghet i våra möten med vården och den faktiska tryggheten.

Uppenbarligen finns dock en rädsla eller ovilja inför att anmäla. Trots att det är avgörande för att kunna förbättra vården. Utan information kring bristerna är det svårt att kunna påverka verksamheten till det bättre.

Misstag begås och människor gör fel, även om de är läkare. Konsekvenserna kan bli förödande för den enskilde och i värsta fall leda till döden.

Förorsakas det hela på grund av en enskild läkares oskicklighet är det ett isolerat problem.

Men det hela kan lika gärna vara resultatet av en allt för pressad arbetssituation, av brister ifråga om resurser som ökar utrymmet för misstag, av organisatoriska och budgetmässiga felprioriteringar och av en hel rad andra faktorer som inte alls handlar om individ utan snarare om ett system som i sig kan skapa en bristande patientsäkerhet och förorsaka skada.

Att anmäla och rapportera misstag och missförhållanden handlar därför inte alltid om att anmäla en isolerad händelse eller en enskild kollega. Det kan lika gärna handla om att rapportera om ett system som är i behov av omstruktureringar. Något som dock riskerar att bli till en omöjlighet för varje gång och varje individ som avstår från att rapportera och anmäla.

Detta eftersom helhetsperspektivet riskerar att gå förlorat när luckorna i faktaunderlaget blir omfattande. Vilket det blir om inte alla incidenter faktiskt anmäls.

Vi behöver en vård vi kan känna oss trygga med. Vad vi däremot inte behöver är en läkarkår som håller varandra om ryggen även när den inte borde göra det. Eller ett system som leder till att våra läkare avstår från att anmäla på grund av en rädsla för att bli uthängda.

 

I

 

stället för att känna kåranda, vilket det nog trots allt delvis får anses handla om, borde våra läkare kårandas och gemensamt ta ett ansvar som borgar för en bättre vård. För egentligen är det inte modigt att anmäla sina kollegor och rapportera misstag. Det är bara rätt. Och därför borde det också vara en självklarhet.

 

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons