Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Katrin i Under-landet

/
  • SVANSMAKARE. Katrin Brännström, Mia Lindberg och Fabian Hällström gör en svans till Kålmasken i ”Alice i Underlandet”. Katrin Brännström jobbar gärna med Folkteatern. ”Absolut bästa teatern i landet”, säger hon.
  • BILDSÄTTARE. Katrin Brännström arbetar                           med Folkteatern som frilansande scenograf och kostymör. Att döma av det vi ser i hennes ateljé inför premiären är ”Alice i Underlandet” ett kraftprov.

Hur tar man in alla fantastiska bilder i ”Alice i Underlandet” på teaterscenen? Scenografen och kostymören Katrin Brännström berättar om hur Underlandet har väckts till liv inför premiären av Folkteaterns vårsatsning på lördag.

Annons

En avhuggen svans ligger mitt på Folkteaterns golv.

Så småningom kommer den att hitta en kropp, närmare bestämt skådespelaren Martin Paretos, men än så länge är den blå bakdelen, uppbyggd av stora bollar, kvar hos scenografen och kostymören Katrin Brännström.

Vi besöker henne på Folkteatern med drygt ett par veckor kvar till premiären av ”Alice i Underlandet”, men trots att den stora dagen närmar sig är ingenting ristat i sten ännu. Scenografin och kostymerna växer fortfarande fram och utvecklas i samklang med repetitionerna som pågår en våning ner.

Svansen tillhör för övrigt Kålmasken, en av alla figurer i klassikern ”Alice i Underlandet” som här spelas i dramatikern Roland Schimmelpfennigs version. Att det är ett kraftprov för en scenograf och kostymör att väcka Underlandet till liv håller Katrin Brännström delvis med om, även om hon poängterar att alla föreställningar har sina utmaningar.

Vi hinner glimta en del av de färdiga kreationerna, men det mesta ser vi i pytteskala. 25 gånger mindre än i verkligheten, närmare bestämt. Katrin Brännström har byggt upp hela scenrummet som modell i skala 1:25 och där får man en aning om hur det kommer att se ut när ridån går upp 9 mars.

Det är som ett teaterdockskåp. Innan allt börjar växa fram i verklighetens skala, är det modellerna som Katrin Brännström har för att kommunicera med resten av teatern hur hennes vision ser ut.

– I ”Alice i Underlandet” händer så mycket i bilderna. Annars händer mycket i mötena, i relationerna, inte i bilden. Och det är väl utmaningen i den här föreställningen.

”Alice i Underlandet” är en berättelse som ligger nära hjärtat hos många. Flickan Alice som har tråkigt, följer med en kanin ner i ett kaninhål, och där faller hon, faller ner till en helt ny värld där ingenting är sig likt från den värld hon känner sedan tidigare. Här finns märkliga figurer och spelreglerna ser annorlunda ut.

Det är lätt att se Alice fall ner i Underlandet som en liknelse för hormonforsen som sköljer oss genom tonåren till vuxenvärlden.

– Jag har en tonåring hemma, så jag ser på nära håll det här fallet som Alice är med om, att vara på väg från en värld till en annan, till en ny utvecklingsfas, det kan jag se hos min son. Den här längtan till någonting annat. Längtan att få en förändring och att röra sig framåt. Att den här längtan att röra sig framåt är så stark just hos en tonåring. Det är väl det som privat ligger mig närmast i tematiken.

Katrin Brännström ansvarar för hur scenografin och kostymen ser ut, men när hon berättar om vägen dit står det snart klart att avstånden mellan henne, regissören Michael Cocke, övriga i den kreativa ledningen och ensemblen är korta. Skådespelarna har egna tankar om hur de vill se ut på scenen och kostymen växer fram under samtal.

– Ensemblen här är så bra, så mycket kommer från den. Jag kommer med ett första utkast och så förädlar de utkastet. Som Påskharen i ”Alice i Underlandet”. Hela den kostymen har växt fram ur en idé som jag hade som jag presenterade för Arabella Lyons som hon förädlade och gav mig vidare associationer och hittade ett sätt att röra sig och byggde kostymen runt den karaktär hon skapade av Påskharen och det rörelsemönster som växte fram.

Alice spelas ju av en vuxen kvinna, Alexandra Zetterberg. Hur gör man kostym till en vuxen skådespelare som ska spela ett barn?

– Det som var viktigt var att det inte skulle vara en söt liten sjuåring med rosetter i håret, utan en levande flicka som går att identifiera i en samtid. Och att hon också kan vara ålderslös. Det där med att falla gör man kanske i olika utvecklingsskeden under hela livet. Man kan även vara 70 år när man faller. Alice är inte en vän liten varelse, hon är en kraftfull person.

Med en så välbekant text som ”Alice i Underlandet” kommer också förväntningar. Publiken har egna bilder i sina huvuden som Katrin Brännström måste förhålla sig till. Men teatern är sin egen värld och kan inte tala samma språk som filmen, med dess specialeffekter, eller litteraturen där bokstäver blir bilder skapade av fantasin. Teatern måste berätta på sitt sätt.

– Den här pjäsen kan drunkna i tekniska lösningar som gör att skådespelarna och mötet mellan dem försvinner i tekniskt fantasteri. Vi bestämde ganska tidigt att vi skulle försöka lyssna in vad berättelsen egentligen består av och att alla bilderna som finns i texten ändå skulle komma fram. Även musiken med tre musiker på scenen bidrar till bilderna då ljud skapar många bilder.

Hur mycket kan man överlåta till publiken?

– Mycket mer än vad man tror. Speciellt om man har så bra skådespelare som Folkteatern har. Jag kan lita på att jag inte behöver göra allting. Det är oftare så att jag stryker eftersom jag ser att skådespelarna själva skapar så mycket bild att jag inte behöver lägga på lager av tolkningar eller betydelser.

Annons