Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kellerman är djävulskt bra

/
  • Detaljerna är behållningen med
  • Detaljerna är behållningen med

Figurerna i Skottes musikteaters ”Lilla Faust” har all anledning att kräva tillbaka pengarna av plastikkirurgen. Grova, kantiga anleten som inte ens en mor kan älska.

Annons

Men vi i publiken kan älska Hans Kellermans dockor. Fulheten har en skön charm.

Vi kan också älska hans mackapärer, som är ett kärt återseende. I ”Lilla Faust” har han gjort en musikmaskin som inte bara kan spela, utan också är fylld med lönnfack som öppnar sig och blir till en del av scenografin.

När stora ”Faust” ger oss Goethes version av berättelsen om hur Faust säljer sin själ till djävulen, går Skottes längre tillbaka i seklerna och spelar den version med dockor som skrämde och fascinerade marknadsbesökare redan i det medeltida Europa. 1580 gavs en bok ut med anekdoter om doktorn och magikern Johann Faust

Alla som ska se Peter Oskarsons ”Faust” borde kanske först se Skottes version, för att uppfatta hur myten har förädlats genom seklerna. Att ta upp marknadstraditionen med dockteater är kongenial med Skottes egen teatertradition.

Som alltid är musiken central i Skottes produktioner, denna gång skapad av Erik Petersen, om än inte lika mycket i fokus som i deras hundmusikal ”Bakgårdens orkester”.

I ”Lilla Faust” är det de omsorgsfulla detaljerna som är den stora behållningen. Ta bara dockornas konstruktion, där det ser ut som om alla glider runt på enhjulingar. Eller skärmen där helvetets plågor målas upp. Dockorna är små konstverk i sig, i synnerhet Mefistofeles som liknar en gråluden Janne Långben. Jag älskar tonen som Hans Kellerman har när han ger Mefistofeles röst; han liknar en oengagerad lekledare som har satts att hämta hem ännu en själ till underjorden.

Skottes sätter alltid stor tilltro till att barnen ska kunna ta till sig svåra och nyansrika berättelser. Så även denna gång, kanske i högre grad än de brukar, ty ”Lilla Faust” har otäcka sekvenser och ett drama om att sälja sin själ till mörka makter är inte direkt Bolibompa-material. Jag tror att de lägger sig precis på rätt nivå för att barnen ska kunna hoppa över ribban.

När jag har sett mig mätt på finurliga figurer och magiska musikmaskiner, börjar jag känna att grundhistorien är tunn. Han säljer sin själ och blir ändå inte mätt på alla godsaker i livet som det ger. Jaha. Dramatiken har trots allt utvecklats sedan 1500-talet.

Trollgubben Kellerman skänker dock ändå ”Lilla Faust” sedvanlig hög Skottes-kvalitet. Allt han rör vid blir till guld. Vi får hoppas att han inte har ingått ett avtal med ni vet vem.

Annons