Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kittlar alla sinnen

Woody Allen filmturistar sig mellan vackra europeiska städer. Efter London och Barcelona har turen kommit att marknadsföra Paris. Som om Paris behövde!

Men Woody Allen leker förstås med just det – med stadens eviga berömmelse, med myten om konstnärerna och bohemerna och romantiken.

Och det har blivit en helt och håller förtjusande film. Från en 75-årig regissör som jag för länge sedan förlorat hoppet om. Men så plötsligt, bara som sådär, gör han sin bästa film sen mästerverket ”Kairos röda ros” 1985. Märkligt.

Bara som så där. Det är så det tycks och det är Woody Allens genialitet. Han liksom bara vispar något lätt och luftigt ihop med släpig jazz och det råkar stämma perfekt. Komedin ”Midnatt i Paris” är som den allra lenaste champagnemousse som kittlar alla sinnen.

Dessutom har regissören lyckligt uteslutit en ingrediens, nämligen sig själv framför kameran. I stället är det Owen Wilson som spelar förvirrad amerikan i Paris. Hollywoodmanusförfattaren Gil semestrar med sin flickvän, hennes föräldrar, samt en påfrestande besserwisser som kan guidebokens överkurs utantill.

De gör Versailles och franska restauranger men Gil har ingen lust att hänga med ut och dansa. Han tar en nattlig promenad för att få inspiration i sitt försök att skriva en seriös roman. Klockan slår tolv. En automobil stannar till. Gil får lift med paret Zelda och Scott Fitzgerald, hem till Gertrude Stein!

Är Gil berusad? Ja, av en stad och dess historia. Han stiger in i en saga. Det som numera är en tvättomat var Hemingways kvarterskrog. Efter midnatt befolkas den igen. Picasso, Bunuel, Cole Porter – de lever ju fortfarande. Precis som mr Hemingway fortfarande kan ge skrivtips om än inte lika konkret som till Gil.

”Midnatt i Paris” är strösslad med återuppväckta kulturkändisar men varken intellektuell eller låtsasintellektuell, utan enbart genuint kul.

Någon måste vara främst på att göra förtrollande bagateller.

Fasen också, som jag har låtit mig förföras av Woody.