Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Klätterparadiset vid Stor-gösken

Med utsikt över sjö och skog reser den sig mellan Hofors och Torsåker: Militärklippan, som besöks av klättrare från hela regionen. Men vad är tjusningen med att slita sig upp, när man ändå ska firas ner igen? Arbetarbladet har undersökt klättringens lockelse.

Annons

Det finns en paradox i Hoforsborna Christoffer Dahlbergs och Jesper Norlings vurm för klättring. När Arbetarbladet är med under en av sommarens hetaste dagar, berättar de att det viktigaste att tänka på för den som ska upp för bergväggen är säkerheten.

Samtidigt svarar Jesper Norling så här på frågan: varför klättra?

– Allt som är lite farligt är ju spännande.

Så: både farligt och säkert? Hur går det ihop?

Klättringssporten är en företeelse som uppstod i England på 1800-talet, när alpinister som skulle ut på äventyr började träna på mindre klippor hemmavid. Snart uppstod klättersällskap runtom i världen. I Sverige gjorde sporten entré på 1930-talet. I dag finns mängder av föreningar, bland annat Gästrike klätterklubb med omkring 70 medlemmar. Klubben ägnar sig mest åt klättring inomhus vid Gävle Högskola.

Att klättra ute är trots allt väderberoende. För att få grepp om stenen krävs torra väggar. Regn är en klättrares fiende.

Christoffer Dahlberg och Jesper Norling, som visar Arbetarbladet till Militärklippan strax intill sjön Stor-gösken, föredrar utomhusklättring.

– Det är ju ett sätt att komma ut i naturen också, säger Jesper Norling.

Vid klippan finns grillplats. Och för den som vill ta en fika med magnifik utsikt och samtidigt följa klättrarnas kamp, löper en något brant stig upp längs bergets sida till platån på toppen.

Den eftermiddag jag är med skiner solen rakt mot väggen och den heta luften dallrar stilla.

Christoffer Dahlberg och Jesper Norling ska först klättra med det som kallas topprep, det vill säga: de går stigen upp och angör ett rep i bultar fastskruvade vid klippavsatsen på toppen. De firar sig ner i repet, och i de två repändarna som hänger till marken fäster sig dels klättraren, dels den person som "säkrar", alltså som med sin kroppstyngd är med och bromsar den andres eventuella fall.

Christoffer Dahlberg sätter fast sig i repet och smyger med lätta fötter och händer uppför väggen, når toppen. Snart gör Jesper Norling detsamma.

Och så återstår en klättrare.

Jag har inte satt min fot (eller hand) på en bergvägg på tio år. Av någon anledning kom klättringsivern av sig när jag började studera.

Är det som att cykla, att det sitter i?

Det är detta med att försöka bli spindel. Hur gör de? Varför ser det så lätt ut när andra tar sig upp? Christoffer Dahlberg säkrar och jag sätter fart. En arm upp, en fot, en arm till, en fot till. Jesper Norling ropar nerifrån var de bra greppen finns. Hettan är en bakugns. En fot, en arm. Halvvägs vilar jag ut på en platå. Och sen sista biten. Och jodå. Jag hänger där vid toppen, 13 meter över marken. Helt slut.

Klättring kan vara farligt - farligt jobbigt, för den som är dåligt tränad.

Men det kan också vara helt säkert för den som vägleds av erfarna klättrare som Christoffer Dahlberg och Jesper Norling.