Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klubbnattens flanös

I ”Alltings början” ser Karolina Ramqvist 1990-talet genom ångan från en café au lait, skarpt men samtidigt genom ett nostalgiskt dis. Hon själv tillhörde decenniets vinnare som en av Fittstimsfeminismens galjonsfigurer.

Annons

I De sista åren av det förra millenniet var nybyggartid inom media; nya möjligheter öppnade sig, gamla strukturer luckrades upp, en ny generation tog plats på scenen. Många av de röster som hördes för första gången då är tongivande i dag. Karolina Ramqvist är en av dem.

Tidsmarkörerna sprids njutningsfullt ut – tidningen Pop, Café Opera, rave, filmen ”De misstänkta”, MTV och den redan nämnda 90-talskaffen. Nostalgiska tillbakablickar har väl alltid ett stänk av skam (vad pinsamma vi var), men utmärkande för generationen som tog plats på 90-talet var att det fanns en skam över det banala i deras liv redan i det första skedet.

Karolina Ramqvist är förvillande lik sin romangestalt Saga, en förvirring som förstärks av att hon själv som ung pryder omslaget. I ett par intervjuer med författaren som jag läste före romanen, har intervjuarna knappt kunnat bärga sig förrän de har kastat sig över frågan om hur mycket fakta som finns i fiktionen. Saga gör samma karriär som Karolina Ramqvist har gjort, från gymnasie-dropout till mediedarling.

Under nattlivsljusen och klubbdunkets yta är ”Alltings början” en roman som ställer frågan om det går att fostra en feminist. Sagas mamma är konstnär, radikalfeminist, en mor som likt Tjuren Ferdinands mamma manar avkomman att ge sig ut i världen och ta för sig. Saga kastas ut i vimlet och den nya klubbscen som växer upp i Stockholm. Hon blir någon där. Hon gör klubbkarriär och kommer in på de hetaste ställena och ligger med män för att kunna skriva in deras namn på en lista, såsom män alltid har räknat erövringar. Hon fäller allt från småvilt till kulturlivets tolvtaggare, en fin kulturman som tar henne på soffan medan frun är bortrest. Hon rör sig som en lillasyster till Carina Rydberg i ”Den högsta kasten” genom Stockholmsnatten.

Men Saga har bara ögon för festfixaren Victor Schantz, en äldre man som hon och väninnan stalkar tills det oerhörda händer – hon följer med honom hem. Saga får audiens i hans säng, men också bara där. Hon blir hans hemliga ligg. I övrigt ignorerar han henne, förutom när han blir sugen och ringer in henne till sin säng. En brutal sexuell relation som pågår i en märklig, agg-ressiv tystnad. Saga trånar efter honom, vill ha mer, vill ha hans närhet, men inför honom spelar hon lika oberörd som han är. Åren går. Hon har kortare relationer, han också, och under de perioderna slutar han att plocka upp henne, medan hon ständigt blickar över sin dejts axel i hopp om att få syn på honom.

”Det är lustigt egentligen. Han är så likgiltig inför mig, medan jag till och med är intresserad av varför han är så totalt ointresserad av mig, och exakt hur stor vidden av hans ointresse är.”

Mer olustigt, skulle jag säga. Om inte Saga växt upp inom fin kulturvänster får man känslan av att hon lika gärna hade kunnat skicka kärleksbrev till fängelset. Vad som inledningsvis är ett vältrande i späda tonårskänslor blir någonstans en berättelse som känns på riktigt. Ett blygsamt intresse för den bisarra Saga/Victor-relationen växer snart sig större, allteftersom Ramqvist svala, kontrollerade berättarröst gröper sig in i Sagas hjärna. En flicka som har fått lära sig att inte ta för sig mindre än männen och som torteras av känslor under ett tillkämpat ironiskt leende.

Världslitteraturen rymmer otaliga olyckliga kärlekar, men det finns oftast ett fysiskt avstånd mellan trånare och objekt. Här får vi istället en kärleksberättelse där avståndet är lika stort fastän de ligger hud mot hud.

Referenser till Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” förekommer, och även ”Alltings början” kan ses som en flanör- roman, med det senoscarianska Stockholm utbytt mot 90-tal och nattlivets artificiella stjärnhimmel.

Men flanören och flanösen är skilda väsen, som genusforskaren Ulrika Dahl har anmärkt. Medan flanören är en registrerande ögonglob som stryker runt staden, ger sig flanösen ut i samma stad intensivt medveten om att hon blir betraktad och bedömd.

Hjalmar Söderberg är svåröverträffad i Sverige som flanörromanens mästare, men Karolina Ramqvist visar att flanösromanen är en vital genre. Hon har varit med i en evighet, trots att hon är född så sent som 1976, och ändå är det först nu som jag riktigt ser hennes begåvning.

Kristian Ekenberg