Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knäppgökens julafton

Annons

Det är inte bara jobbigt. Det är den ena panikångestattacken efter den andra, att se skådespelaren Joaquin Phoenix spela skådespelaren Joaquin Phoenix.

Han gör rollen i en film som länge påstods skildra verkligheten – Joaquin Phoenix förvandling från Oscarsnominerad stjärna till rappare.

Allt börjar på en välgörenhetsgala där Phoenix deklarerar att han tänker lämna den själlösa filmbranschen för en ny karriär.

Det nya livet ska dokumenteras av svågern Casey Affleck. Kameran följer Joaquin när han skriver låtar, dekar ner sig, tar droger, beställer hem prostituerade och spyr.

Han odlar ett lurvigt tomteskägg som snabbt blir ett stående skämt i Hollywood. Nöjesvärlden kan inte hantera det faktum att någon frivilligt skulle avstå från kändisskap och berömmelse.

Joaquin Phoenix har blivit en knäppgök.

Joaquin har tics, skägget kliar.

Och förnedringen bara fortsätter. Vi ser Phoenix krypa för rapartisten P. Diddy som med förskräckelse lyssnar på hans låtar. Konserterna blir katastrofer. Publiken står som frågetecken. Deras mobilkameror blixtrar, det här är något att berätta. Ett framträdande i David Letterman Show tar det sista unset av heder av den forna stjärnan.

Men Joaquin Phoenix har alltså bara agerat en patetisk Joaquin Phoenix. ”Dokumentären” belyser underhållningsindustrin. Så här sjuk är den. Ja, garanterat.

Framstående amerikanska recensenterna tog filmen på fullaste allvar. De beklagade att en lysande skådespelare gjort bort sig. Andra misstänkte visserligen att filmen var en bluff – men beklagade att den i så fall inte var särskilt rolig.

Hallå! Det senare låter ju nästan ännu värre. När media inte ens upptäcker sin egen medverkan i nöjesfabriken och förväntar sig underhållning från till och med bakom kulisserna.

Jag tycker det är bra att ”I’m still here” gör mig kräkfärdig och deprimerad. Karaktären Joaquin Phoenix visar sig när allt kommer omkring minst illa däran i den här sjukhusjournalen från en psykavdelning (kändisvärlden). Sofia Coppolas ”Somewhere” – om en hjärndöd filmstjärna – som visas i Gävle just nu passar fint att se i anslutning.

Det som stör är bara att jag fortfarande inte riktigt fattar vad som är sant och inte kring ”’I’m still here”. Vilka lät sig luras och vilka var införstådda med inspelningen? Hur stod Joaquin Phoenix ut?

Man kan också undra vad tusan Akademien ska hitta på för att slippa ge honom en Oscar? Å andra sidan brukar Hollywood kunna vända vad som helst till sin fördel.

”I’m still here” gick, förutom på bio, upp direkt på filmbeställningstjänsten Voddler i fredags.

Men det kändes ärligt talat inte särskilt festligt att vara med om sin första vod-premiär.

Lockad av möjligheten att vara lat såg jag inte filmen förrän i tisdags natt. Hemma i soffan, ensam, och visningen, inklusive reklamtrailer, måste startas om fyra gånger eftersom bilden hela tiden fryser. Det kan i och för sig ha berott på min dator eller min uppkoppling. Eller på 12 miljoner WoW-galningar just då.

Betyg på ”I’m still here”: 4 stjärnor. Betyg på vod-premiären: 2.

Mer läsning

Annons