Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Knubben och kanadickerna – Gävlebons enda match i ishockeylandslaget var i en superfinal

Hansjacob Mattsson från Gävle fick spela en enda match i svenska ishockeylandslaget. Mot Kanada i en final som gällde både OS och VM.
I Antwerpen för 100 år sedan.

Det hade gått tretton år sedan han var med i den första SM-finalen i bandy i Boulognerskogen hemma i Gävle. Och det var ett bra tag sedan han spelade några hockeymatcher i Tyskland.

Nu skulle Knubben – som Hansjacob Mattsson kallades av idrottskompisarna – helhjärtat satsa på sin civila karriär. Han skulle ta över sin pappas färghandel i Gevaliapalatset så för att förkovra sig i branschen och lära sig engelska hade han bosatt sig i London och fått jobb på en fabrik som tillverkade fernissa.

Hansjakob skulle snart fylla 30 år, var tunnhårig och lite småfet och började mer se ut som en välmående grosshandlare än en idrottsman i världsklass. Så lite förvånad blev han nog när han i slutet av mars 1920 fick ett telegram från Stockholm:

”Kan ni ansluta er till svenska olympialaget i ishockey i Antwerpen?”

Saken var den att Sverige hade fått en inbjudan att skicka ett hockeylag till olympiska spelen. Det var visserligen ett sommar-OS (de första vinterspelen arrangerades inte förrän 1924) men eftersom belgarna hade byggt fin ishall ville man gärna ha med ishockey på programmet.

Sverige tackade artigt ja trots att sporten var helt okänd här i landet. Vi hade inga ishockeylag, inga spelare, ingen utrustning och inga rinkar. Det fanns knappt någon svensk som ens sett en hockeymatch och ännu färre som visste vilka regler som gällde. Men vi hade en hel del duktiga bandyspelare som snabbt kunde skolas om och eftersom både Kanada och USA – som var i en klass för sig inom den nya sporten – aviserat att de inte skulle ställa upp var det kanske inte helt omöjligt för Sverige att ändå knipa en medalj.

Så när bandysäsongen var över och ishockeyklubbor beställts från USA kunde man sätta igång med träningen i korridorerna under läktarna på Stockholms stadion.

Nu fanns det faktiskt några svenskar som hade provat på ishockey i Berlin där det fanns några klubbar. Dessutom funderade man lite kring Monte Afzelius från Gävle som emigrerat till USA 1912 och där gjort succé som ishockeyspelare. Men det var kanske för dyrt att hämta hem honom från andra sidan Atlanten, eller också fick man aldrig tag på honom.

De tre spelarna från Berlin skulle utgöra stommen i det svenska laget. Och när en av dessa berättade att han kände ytterligare en svensk ishockeyspelare, som nu bodde i England, beslöt lagledningen att även kalla in honom. Trots att man aldrig hört talas om honom och inte hade en aning om i vilken form han befann sig.

Så när bandyspelarna från Sverige och hockeyspelarna från Berlin sammanstrålade i Antwerpen fanns ”Knubben” redan på plats.

I sista stund hade Kanada och USA beslutat sig för att ställa upp så nu bestod turneringen av sju lag. Sverige inledde med att sensationellt spöa värdlandet Belgien med hela 8–0. Några dagar senare mötte man Frankrike och vann med 4–0.

Samtidigt hade Kanada slagit Tjeckoslovakien och USA så den 26 april var det dags för final mellan storfavoriten och nybörjarna från Sverige. Hansjacob Mattsson hade fått stå över de inledande matcherna men nu skrinnade han in på isen i Palais de Glace som centerforward.

Redan efter några minuter låg Sverige under med 0–3. Sedan lyckades man streta emot riktigt bra ett tag och när Einar ”Stor-Klas” Svensson från IK Göta gjorde mål på ett långskott tändes åtminstone ett litet hopp.

Reglerna var lite annorlunda mot nu. Matcherna spelades i två halvlekar om 30 minuter och eftersom samma manskap var igång hela tiden var alla rejält trötta när slutsignalen gick. Efteråt har den rätt otränade Mattsson beskrivits som det svagaste kortet i detta första svenska hockeylag och han fick heller inga fler chanser.

Kanada vann finalen med hela 12–1. Men OS-silver för Sverige var ju inte fy skam i denna första OS-turnering som samtidigt också gällde VM. Men nu blev det inte så. Enligt några lika mystiska som invecklade regler tvingades de blåslagna svenskarna spela ytterligare tre matcher på lika många dagar. Så resultatet blev att man sjönk ner till fjärdeplats och hamnade utanför prispallen.

Tillbaka i Gävle blev Mattsson chef för familjeföretagets tapetavdelning. Därefter drev han en egen färghandel i Hudiksvall från 1948 till sin död 1980.

Ulf Ivar Nilsson