Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Komikerkungens kreativa konkurs

En timme in har jag inte skrattat en enda gång, och det är märkligt. Han är ju vår nationalkomiker. Vår skrattminister. Vår clown.

Annons

Ingen gala är fullkomlig utan hans grimaser, ingen avslutning på Skansen ordentlig utan hans dialekter, ingen söndagsångest i soffan komplett utan att vi tvingar oss att skratta åt hans tokighet i ”Parlamentet”.

Förra helgen hade Killinggänget premiär på sin sedan länge omtalade pjäs på Dramaten, ”Drömmen om herr-ön”, om en grupp män som får i uppdrag att bygga ett nöjesfält, självfallet en lätt maskering av det faktum att Killinggänget fick samma uppdrag av nationalscenen. I ett stort reportage i magasinet Filter berättar killingarna om den kreativa krisen, om hur pjäsen kan bli deras svanesång.

Vilket ställer frågan: Vem klarar sig bäst utan Killinggänget?

Andres Lokko må vara en av landets mest firade kulturjournalister, Johan Rheborg har en egen skådespelarkarriär, Henrik Schyffert har äntligen skaffat en egen plattform ... men sedan begynnelsen, killingarnas första bräkande, har det varit klart att Robert Gustavsson inte bara klarar sig utan de andra, de är till och med ett hinder för honom.

Eller, förresten, stryk det, sudda och skriv i stället dit ”hinder för hans privatekonomi”. Robert Gustavsson skulle kunna frusta, hicka, slicka, snubbla och snyta till sig miljonerna på ett par dussin dialekter och med gomspalt som adderad komisk effekt, sticka in sitt kontokort i privatteatrarnas bankomat och börja mjölka. Ändå är det Robert Gustavsson som riskerar sitt konto när Killinggänget sprängs. Inte i fråga om en ekonomisk bankrutt; nej, det är en kreativ konkurs som kryper närmare.

Kvällen när jag inte skrattade den här veckan, var när jag såg Gustavssons nya dvd ”De ä kanon ...”, en samling av humorkungens bästa klipp från det gångna året. ”Parlamentet”, ”Humorgalan” och självklart Rolandz, den märkliga dansbandsutflykten som Gustavsson har buggat runt i under sommaren.

Ett talande skämt från när Robert Gustavsson var med i ”Roast på Berns” – där komiker häcklar närvarande kändisar och varandra – var när David Batra sa att han och Gustavsson hade fikat, och att det därefter dök upp en faktura på 15 000 kronor för den arbetade tiden.

På dvd:n finns sketcher som jag inte kan bedöma huruvida de är självironiska eller ej, när Robert Gustavsson ikläder sig Per Gessles tantlook och gör en grej av Gyllene Tider-mannens gigantiska gnidighet. På ett hemma-hos-reportage blandar Gessle/Gustavsson svag saft, snor ström från grannen och tömmer reporterns bensintank.

Tyvärr ser jag en annan tank som är tom, en humoristisk soppatorsk. Dansbandssvängen ute på vägarna med Rolandz var visserligen en så bisarr karriärparentes att den hamnar på pluskontot. Men det räcker inte för att ta de röda siffrorna till svart.

Till det krävs någonting nytt, någonting smart, någonting vasst, någonting med skratt utan grimaser, någonting som privatteatrarna inte skulle ta i med tång.

Någonting med Killinggänget.

Veckans hemläxa för krönikörer verkar vara Anna Anka. Jag har försökt att göra min läxa också, men alla vinklar och idéer känns ofrånkomligen som att vara den sista hyenan till kadaverkalaset.

Mer läsning

Annons