Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konflikterna en del av politiken

Björn Frankson skriver några nya avsnitt om sitt liv som oppositionspolitiker i Gävle. Det första handlar om att bli lurad och om interna strider.

Annons

Sommaren 2004 lämnade jag uppdraget som oppositionsråd mitt under mandatperioden. Jag skulle snart fylla 67 år och tyckte det fick räcka med fem år och sex månader som heltidspolitiker.

Redan före jul 2003 aviserade jag mina avsikter till vår gruppledare Micael Dahlberg och i februari började letandet efter en efterträdare. Ingen trädde fram och visade intresse för att ta på sig uppdraget utan vi fick gå utanför gruppen och söka.

Efter övertalning ställde Inger Källgren upp. Hon är en rutinerad politiker genom sina år i landstinget där hon var oppositionsråd. Vi fick också särskilt tillstånd för Inger att sitta med i fullmäktige och ha yttranderätt. Vid valet 2006 fick hon sin egen plats där.

Givetvis fanns det fler orsaker än min ålder och hälsa till att jag avgick. Ingen ska tro att politiska uppdrag är ett latmansgöra och utan konflikter. För oss borgerliga är det också något av en ökenvandring att vara i ständig opposition – Norrland är rött och har så varit.

Hur var det då med konflikter? Som alltid är konflikterna interna i respektive parti och syns mer sällan utåt. Min första konflikt var faktiskt med Gunilla de Maré, innan jag blev oppositionsråd.

Det gällde byggandet av fjärrvärmeverket Johannes. Jag satt då i styrelsen för Gävle Energi och frågan gällde var man skulle bygga – ute vid Korsnäs eller uppe vid Ersbo.

När byggandet vid Ersbo först kom på tal i styrelsen tog vi det som en skenmanöver för att få ett bra avtal med Karskär Energi. Men genom oskicklig hantering av förhandlingarna från Karskär Energis vd blev Ersboplaceringen plötsligt vårt huvudalternativ.

Gunilla tyckte att det var helt vansinnigt, så gammal Korsnäsanställd hon var. Jag blir inte lätt arg men hade det inte varit för den jultallrik hon bjöd på efter årets sista gruppmöte hade jag nog lämnat politiken för gott.

På sätt och vis blev vi i styrelsen lurade in i Ersboalternativet av Gävle Energis vd Erik Danver och styrelseordförande Britt Kjellin. Projektet byggde egentligen på elproduktion men den biten togs bort efter det att alla beslut var tagna. ”Biten” kom tillbaka flera år senare och med dagens elpriser är den investeringen lönsam.

Det blev ingen bitter eftersmak mellan Gunilla de Maré och mig, hon stödde mig vid valet till oppositionsråd och har alltid stöttat mig. Andra konflikter jag hade var i första hand med muffarna, det vill säga de unga moderaterna, och det kanske för att jag inte är en riktig taktiker. Ibland säger jag vad jag tycker, och det är inte alltid bra.

Under mina första år som oppositionsråd, när Bo Lundgren var partiordförande, fanns det starka strömningar åt det nyliberala hållet. När jag då på ett möte uppe vid Högskolan framförde att många företagare ser positivt på de generösa bidrag som ges till arbetslösa, sjuka och låginkomsttagare och tog ett exempel med hur H & M:s försäljningar påverkas positivt av detta, så föll detta inte i god jord. Det blev det fullt uppror bland muffarna.

När jag sedan, också av egen erfarenhet, sa att många företagare ser positivt på facket var bilden klar – Frankson var ju socialdemokrat! Jag var nog ute lite i förtid den gången, i dag är detta ju en del av ”Nya moderaternas” uppfattning.

Nästa avsnitt:

Mer läsning

Annons