Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sandvikens konsthall minns en mästare

/

Eigil Thorell får den retrospektiva utställning som en sann mästare förtjänar.

Annons

Väggarna på Sandvikens konsthall fylls av ett livsverk och en livssyn som gör honom närvarande, trots att han gick bort sommaren 2010. Även en ateist som jag fylls av en känsla av andakt när jag går runt i salarna och fylls upp av torrnålens skarpa små streck, som om ögonen magnetiseras och drar till sig järnfilspån.

Sommaren 2010 fick galleristen Jordi Bota lov att ställa ut Thorells grafik i Forsbacka bruk, och jag skrev då att han förtjänade finare salonger än så. Större salar, fler blad, bättre ljus … I Sandvikens konsthall har 131 verk hängts på väggarna. 131 bilder ur konstnärskapet som har återvänt och förenats i en hyllning till händerna som mödosamt har fått ner dem på plåten.

Eigil Thorell hade blick för allt, motivspridningen är stor i denna retrospektiva utställning, men det blir tydligt att han var som störst när han visade människan. Utställningen innehåller flera lokala miljöbilder från Valhalla och Högbo bruk, mycket skickliga, men det är först när människan gör entré i hans blad som de börjar sjunga.

Vad han än visade med sin torrnål så fylldes motiven med innerlighet.

Tröst är ett återkommande tema, och det är i tröstens omfamning som hans bilder drabbar mig allra hårdast, som i ”Två människor vid en strand”, ett par som kramar ihop sig inför livets väldighet. Kanske är det rentav en avskedskram efter döden. Åtminstone tänker jag så när jag senare under vandringen i konsthallen ser hans ensamma eka, på väg att glida ut på evighetens vatten, och ser paret på stranden framför mig. Paret i omfamning är också ett av de bästa exemplen på hur bara det allra mest väsentliga ryms i bladen. Ett känslofokus i extrem detalj som rinner ut i enstaka streck som låter oss ana resten av bilden med kroppar och landskap.

Hans sätt att avbilda människan får mig att associera till Dostojevskij, till gamla ryska romaner i allmänhet. Människan är på något sätt mer mänsklig i Thorells blick. Sällan vacker, ofta ganska ful, inte tillhörande de lyckade och de bekymmersfria. ”Byfånen” är ett exempel på att Thorell intresserade sig för det kantstötta. Människan ser ut som en mytologisk varelse i flera av hans blad, men den mytologiska varelsen ser också ut som människa.

”Rosen” är ett av de mindre iögonfallande bladen och ändå tycks i den en hel livsfilosofi rymmas. En vissen blomma vars skönhet har skrumpnat. Men i det döende har Thorell ändå hittat skönheten. Rosens bästa tid har passerat, den är inte längre vackrast och rödast, men den försvarar alltjämt sin plats i världen.

I konsthallen har även hans arbetsbord återskapats. När jag står där vid hans verktyg önskar jag att det fanns rörlig bild på grafikern i arbete.

I dag öppnar utställningen med soaré: Livemusik och uppläsning av dottern Carolina Thorell. Men återvänd gärna en vardag och ge tid åt utställningen. Stressa inte de 131 bladen som i rofylld tystnad kan berätta en fantastisk historia.

Annons