Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stort och tungt

/

Annons

Gissningsvis kommer förbipasserande att känna en extra dragning in till Sandvikens konsthall den kommande utställningsperioden. Genom de stora glasrutorna ser man Camilla Bergmans formgjutna betongskulpturer, uppradade i det främsta rummet. De har en tyngd som drar in en i deras gravitationsfält.

Någonting orubbligt finns över dem. En stolt självklarhet. Ögonen är slutna på de flesta av dem, ändå väjer de inte för kontakt. Ytan är betongens men ändå avger de hudvärme.

Camilla Bergman återvänder till Sandvikens konsthall efter att ha ställt ut här på 1980-talet. Verk från förra gången återkommer, som en blinkning till det förgångna. Hon gick i Gävle konstskola på 1970-talet och är representerad med ett flertal skulpturer i Gästriklands offentliga rum, bland annat på Parkbadet och i Gävle stadshus entré.

Längre in i konsthallen visar hon även mindre skulpturer, teckningar och foto. Skulpturen ”Sara med vit rosett”, också den i betong, har ett annat uttryck än de andra. Den växer liksom fram ur ett block; jag tänker på Mount Rushmore. Nike-skulpturerna skiljer sig ännu mer. Här anas bara ett ansikte vagt. Hennes bronslejon ser ut att smälta. ”Flicka med kantig kjol” är en mäktig skulptur i sin litenhet, med en massiv bas som gör att livet aldrig kommer att lyckas blåsa omkull henne.

Jag är kluven till Camilla Bergmans användande av färg på betongen. Jag pendlar mellan att tycka att det ger verket en ny dimension till att vilja spotta på näsduken och torka bort färgen. Lika kluven är jag till de keramiska inslagen i betongen.

Bland kolteckningarna övertygar ”Pojke med hund” mest, med en innerlighet som inte blir geggig.

Det händer då och då att en konstnär tar med äldre verk i en utställning, och det händer att de är bättre än mer sentida produktion. Camilla Bergmans äldre verk från en expedition till Spetsbergen tillhör dock inte den kategorin. Glaciärstudierna påminner mer om skisser.

Nej, det är skulpturerna som möter en på väg in i konsthallen som ger det bestående intrycket av utställningen. Inte minst för att vi inte är bortskämda med att se en sådan säker skulpturkonst i stort format.

Annons