Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ung äktenskapskonst

/
  • TILLBAKA. Miriam Vikman har numera lämnat Gästrikland, men har tidigare studerat vid Konstskolan i Gävle.

Annons

Hur många av oss lever som vi lär? Den konflikten mellan teori och praktik genomsyrar Miriam Vikmans utställning på Galleri Lars Palm i Sandviken.

Mer specifikt är det äktenskapet som granskas. Hon är själv kritisk till tvåsamhetens norm som den ser ut inom äktenskapet, ändå har hon själv valt att gifta sig. Hennes man delar för övrigt skepticismen inför äktenskapet.

Hon nämner att de gifte sig med ”ironisk distans”? Men kan man närma sig en institution som äktenskapet med ironi? På bröllopet kanske man kan gå igenom alla traditionens rörelser med ett ironiskt leende och fingrarna i kors – men vad händer när vardagen bryter ner ironin och stereotyperna, som man tror sig ha stenhård koll på, blir hala och slinker in genom sprickor i rustningen?

Frustrationen i tvåsamheten gestaltar Miriam Vikman i en återkommande bild i form av huvuden och händer som växer ur samma kropp. Ett slags fortsättning på det tema med siamesiska tvillingar som hon har arbetat med tidigare. I ett självporträtt av henne och maken sitter deras huvuden på samma kropp. I en annan av målningarna växer två händer upp ur en arm.

Uttrycket är rått och färgrinnande. Vikman jobbar med några få färger och målningarna slukar hela galleriets väggar. Känslorna ligger på ytan, i synnerhet i den stora målningen av ett vrålande ansikte. En mer försonande bild tycker jag mig se i duken där paret står rygg mot rygg med böjda ben, fortfarande sammanvuxna men samtidigt också stöttande.

Utställningens titel alluderar självklart till Ingmar Bergmans tv-klassiker med Liv Ullman och Erland Josephson, men detta är en betydligt ruffigare – och yngre! – historia än Bergmans iskallt borgerliga äktenskapsskildring.

Äktenskapet är ett stort och svårt ämne att ta sig an. Ständigt aktuellt i det offentliga samtalet, nu senast kring den omdebatterade antologin ”Happy, happy – en bok om skilsmässa” med Maria Sveland som redaktör samt i hur äktenskapet har utvecklats till att även omfamna homosexuella. Att i en utställning kunna ta ett helhetsgrepp är att begära för mycket, men Miriam Vikmans utställning ger ett brottstycke som hade kunnat vidgas för att bli mer intressant. Den kan liknas vid en novell snarare än en roman. Eller möjligtvis ett första kapitel i ett färskt äktenskap vars roman fortfarande skrivs.

Just detta, att det är en ung skildring av äktenskapet, tillhör de mer intressanta aspekterna av utställningen.

Annons