Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konstdeckare inte utan spänning

Siri Hustvedt är född 1955 i Minnesota, men har även har rötter i Norge. Hon är bosatt i New York och gick med Paul Auster (även han en otrolig författare). Hon har tidigare i sitt författarskap haft identiteten som tema, till exempel ”Ögonbindeln” från 1992, och detta tema återkommer också i ”Den lysande världen”.

Bokens titel hänvisar till Margaret Cavendish verk med samma namn. Där syns en tydlig tematik. En kvinna som söker sin plats i världen – en kvinna som anser att hon borde få en större plats i världen. Cavendishs ”Den lysande världen” har inte för inte kallats den första feministiska utopin. I Hustvedts bok handlar det om den fiktiva konstnären Harriets Burdens kamp, om hennes tankegångar och vilja att ta plats.

Harriet Burden bär på sin långa kraftiga kropp (den som skulle passat sig för en man så mycket bättre...), och sitt egensinne. På samma gång är hon den ömma modern, och den kantiga, ursinniga Harry; kvinnan som helst sprutar eld, som helst skulle vilja bränna upp världen; som önskar att någon kunde se henne, förstå henne. Allra helst skulle hon vilja bränna upp det mikrokosmos av tillvaron som är den förljugna konstvärlden i New York.

Harriet startar ett projekt: att under manliga pseudonymer (och bakom manliga kroppar) ställa ut sin konst, och se hur den tas emot. Hon vill inte bli bortrangerad som den hispiga hysterikan. Genom att representeras via en annan kropp, kommer hon att tas på allvar. Inte längre bara vara Felix Lords fru och sen hans änka. Inte bara vara kvinnan bakom, hon som ”pysslar” med något i sin ateljé, vid sidan av. Sluta upp att låta bli, att hålla tyst för att de ändå inte skulle förstå. Bli mer av allt det som hon redan är så mycket av, men som blivit krympt (för vart fanns utrymmet?):

”Jag, Harriet Burden, bekänner härmed att mina olika fantasiföreställningar har drivits av:

1. En allmän längtan efter hämnd på tråkmånsar, tjockskallar och dumhuvuden.

2. En fortlöpande, sönderslitande intellektuell isolering som resulterat i ensamhet på grund av att jag läste för många böcker som ingen kunde prata med mig om.

3. En växande känsla av att alltid ha blivit missförstådd och ursinnigt tiggt om att bli sedd, verkligen sedd, men att inget som jag gjorde åstadkom någon skillnad.”

Harriets projekt visar sig dock bli komplicerat. Hon tänker sig tre utställningar och sen ska det stora avslöjandet ske. Men identiteter blandas ihop, både i skapandet och i växelspelet mellan människa och maskering. Så mycket annat kommer upp till ytan, så mycket slås till spillror och går förlorat. Det går inte längre att se vad som är vad, vad som studsar tillbaka, vad hon tror är ur någon annan, men kanske är en bit av henne själv? Eller tvärtom.

Romanen beskrivs som en konstdeckare, ett nystande i vem som egentligen skapade verken i utställningarna: ”Den västerländska konstens historia”, ”Kvävningsrummen” och ”Under”.

Och det ryms en verklig spänning i detta. Hur de tre konstnärsmännen, Anton Tish, Phineas Q. Eldridge och Rune alla drabbas av Harriet på olika sätt (och hur de drabbar henne!).

Med den sistnämnde ingår hon i något som nästan liknar en faustisk pakt. Han är ung och vacker. Han är en trickster, en kameleont. Han är hipp, inne och hyllad. Det han rör vid blir automatiskt till god konst. Han verkar vara den perfekte maskeradkostymen att inta konstvärlden igenom, men går det att lita på honom? Han står ju för precis allt det Harriet Burden skulle vilja avslöja och visa upp för vad det är? En manlig värld, där hon själv knappt får andrum.