Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Korståg! Befria de otrogna!

/
  • VARFÖR KRIG? Svenska soldater dödar i Afghanistan, i frihetens och demokratins namn. Men är det så enkelt? Går det att döda, bomba, lemlästa och tvinga fram en ny ordning? Och används svenska miljarder till folkets bästa?

Annons

mäter ut armlängds lucka till kamraterna från USA, England och andra som anslutit sig till de villigas koalition, del 2. Afghanistan ska befrias och demokratiseras, om så med all vapenkraft som krävs. Obama trappar ner i det förhärjade Irak, som Bush lagt i politiska, mänskliga och ekonomiska ruiner.

Den vackra teorin om demokrati och frihet; hyckleri redan när bokstäverna sattes på pränt, har förvandlats till en mardröm. Irakierna lämnas åt sig själva, med kurdiskt fåvälde i norr och shiiter och sunniter i blodigt inbördeskrig i centrum. En dag, åratal efter Bushs deklaration om att kriget hade vunnits, dog nästan 100 i ännu en förödande attack.

Krigets blodiga scenario flyttas nu över till Afghanistan. Där är Sverige i krig, och regeringen förklarar att vi alla borde känna stolthet inför den svenska insatsen och de svenska soldaterna. Men tack, jag avstår.

När, och om, krigets orsak och fredens utformning görs begriplig kan jag möjligen tänka om. Alltså; varför är Sverige i krig? Till vilken nytta? Av vilka orsaker?

Urban Ahlin, som patetiskt kräver Bildt till KU för beskeden om grundlagen och Israel, skiljer sig inte från Sten Tolgfors; båda är stolta över att Sverige deltar i kriget för frihet och demokrati i Afghanistan. Eller var det Irak?

Jag läser Jeremy Scahills ”Blackwater”, privatarmén som strider varthän det finns ett krig, och finner ännu ett korståg. Afghanerna, och irakierna, ska befrias från avgudadyrkan och föras in i den kristna gemenskapen. Detta är, som Irak, ett krig i Guds namn. Och vi är med, på den rätta gudens sida.

tilltagande isolering, skild från hemlandet i veckor. Internetkaféer erbjuder snabb kontakt med tidningar och mejlen (50 om dagen, inget enda av intresse). Läser rubriker, kopplar mig vidare till politik, kultur och sport. ”Foppas” fot höll, Reinfeldt vill göra moderaterna till ett riktigt statsbärande folkets parti och letar därför efter några arbetare som garnering i utskott och arbetsgrupper, och Stenbecks barn får några hundra miljoner var.

Men ge mig, i stället för detta ständiga vidare-kopplande och väntande, en doftande, prasslande papperstidning, med fördjupningar, kommentarer och debatter! Något att bläddra i! Insändare! Folkets röst! Och V75-raden.

Och Bjerkén, vad har du skrivit om nu då? Sjögren, har han sänt några egendomliga synpunkter på något jag knappt kan erinra mig, Tobé vald till ännu en viktig post i överklassens och de förmögnas parti. Finns det något från det stora, omfamnande partiet? Inte?

Allt är sig likt, men inte.

Här, på den grekiska landsbygden och mitt ute i övärlden, har CNN lagt av på vår lilla teve och på den enda kanalen med skarp bild, en holländsk, hör jag något om broder Elm, har han skrivit på?

vi mitt i en match mellan Olof Mellbergs Olympiakos och ”FC Sheriff”. Grekerna vinner på ett offsidemål, Mellberg märks inte och sherifferna visar sig komma från Moldavien. Två usla lag, som Gif lätt hade avfärdat.

På den enda hyggliga serveringen, en kvart bort, blir några norrmän fulla, katter och hundar tittar bedjande på de ätande och grekerna häver i sig ouzo till lunch och middag. Inga svenska röster alls på dessa veckor; är vi de enda i denna del av världen?

Och varför är det så varmt? Det går knappt att vara ute. Och vårt ruinerande dyra hotell kräver åtta euro extra om dygnet för att knäppa på luftkonditioneringen. Vi tar korsdrag i stället.

Detta var denna veckas klagospalt från de privilegierades inskränkta lilla värld.

dygnet runt från bränderna norr om Aten; panik när hus fattar eld och brinner ner framför ögonen på gråtande och förtvivlade ägare. Desperata och tafatta försök att släcka med ruskor, trädgårdsslangar och hinkar.

Kanske är det krisen, kanske är det vardagligare orsaker (som var använt toalettpapper ska kastas) som slår igenom. Men jag återvänder, ännu finns det ruiner att söka upp och förundras inför.

Ännu inte ett ord från politikerna i mitt lilla kommunhus; min försynta förfrågan om vandaliseringen (eller skändningen) av en kulturmiljö alldeles inpå oss bemöts med avvisande tystnad.

Jag får väl ställa en allmänhetens fråga vid nästa fullmäktigemöte. Den lyder: Vem tog besluten om Bodaåns utbyggnad, vem godkände de förfärliga nya husen och vem ansvarar för vägbommarna, som skiljer oss vanliga från de inbäddade?

Mer läsning

Annons