Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

6 saker vi minns från kulturåret 2015

/

Det regionala kulturlivet 2015 var som vanligt rikt och intensivt. Vi ringde upp sex av dem som gjorde det till vad det blev och frågade dem om hur de upplevde det.

Annons

Carolina Thorell, poet

Carolina Thorell kom i februari ut med sin femte diktsamling "Jungfrukällorna" som blev väldigt uppmärksammad, fick fin kritik och nominerades till Sveriges Radios lyrikpris.

Hur länge hade du gått och ruvat på den här samlingen?

– Ja, det tar lång tid för mig att skriva. Fyra, fem år kanske. Det är ju ett liv också, det går inte att skriva utan att leva.

Hur kände du dig när den blev utgiven?

– Det kändes som att jag debuterade. Jag vet faktiskt inte varför. De grekiska mytiska figurerna Orfeus och Eurydike fanns med i min debutsamling och de återkom också här. Ibland är det väl så där, att livet går i en stor cirkel, och någonstans så märker man att man är tillbaka på samma punkt där man varit en gång tidigare? Jag var tillbaka i samma värld.

Vad tänkte du läste recensionerna?

– Jag blev lättad först och främst. Det är svårt att gå och vänta på omdömen. Man blandar ihop sig själv med boken, och det är väldigt virrigt i början. Men egentligen är det inte det lilla jaget som ska bedömas utan boken. Men det var så klart jätteöverväldigande, det var jättefina recensioner! Bättre hade jag inte kunnat få.

Och så blev den nominerad till Sveriges Radios lyrikpris?

– Det blev jag väldigt, väldigt glad över. Jag gillar inte att tävla, men jag tycker om det priset, att poesin kommer i fokus och lyfts fram som något värdefullt. Jag fick också brev från en kvinna som läst den och läst om den om och om igen. I början tyckte hon om den. Sedan sade hon att hon kunde förstå och överblicka den. Och sedan, till slut, så kunde hon känna den djupt inne i sig själv. Och det är väl det som är själva tanken. Det är ovärderligt med ett sådant gensvar.

Läs också: "Jag skulle vilja säga allt på tre väldigt självlysande sidor"

Anders Wesslén, Joe Hill-expert

I år var det hundra år sedan Gävlesonen och fackkämpen Joe Hill avrättades i USA, vilket märks på flera sätt. Bland annat genom en Joe Hill-utställning på Länsmuseet, som curerades av Anders Wesslén.

Hur tycker du att hundraårsminnet efter Joe Hill uppmärksammats?

– Jag har blivit förvånad över det stora intresset. Man hade väl i och för sig kunnat vänta sig att han skulle bli uppmärksammad i Gävle, han är ju den allra mest kända Gävlebon alla kategorier. Ändå tycker jag att det funnits lite beröringsskräck. Han har verkat lite för farlig och därför bortglömd, bortsett från en ganska perifer intressegrupp på Joe Hill-gården. Men i år har intresset för honom varit stort, både regionalt, nationellt och internationellt.

Hur har det märkts?

– I Salt Lake City i USA där han avrättades har det varit en enormt stor grej. Deras stora dagstidning Salt Lake Tribune har byggt upp en portal på nätet med intervjuer med släktingar till alla de som var inblandade i hans öde. Det har genomförts minneskonserter och getts ut nytolkningar av hans låtar. Det har funnits advokater som önskat frikänna honom retroaktivt och höjts röster för ett monument, medan andra så klart har sagt, vadå, ska vi hylla en dömd mördare.

I Gävle då?

- Här har det märkts genom vår utställning, som bytt skepnad och nu finns, i en annan form, på Fängelsemuseet. Arbetarteatern Pegasus har givit föreställningen "Joe Hill måste dö", Joe Hill-gården har haft program hela året och det har varit spelningar i Musikhuset. Plus att Bo Widerbergs film restaurerades och visades i hela landet, bland annat på Folkets hus i Gävle, där Göran Greider, som kom med en bok om honom i år, samtalade med skådespelaren Tommy Berggren. Dessutom tog vi om hela rättsprocessen på Länsmuseet i somras inför ett hundratal besökare och gav ut "Vad vi vill", en skiva med Joe Hill-tolkningar av Anders Åborg.

Läs också: Starkt om legenden Joe Hill

Anna Pareto, skådespelare

Anna Pareto gestaltade både Faust och Gretchen i vad som kanske var årets kulturupplevelse framför andra, Faust i Gasklockan.

Vad tänkte du inför premiären?

– Jag tänkte att det skulle bli ett roligt, läskigt första genomdrag, vilket det var. Det var med skräckblandad förtjusning, kommer det här att gå ihop? Så känns det alltid, men den här gången var det extra påtagligt eftersom produktionen var så stor, det gick inte att få ett helhetsgrepp. Det enda man kan göra i ett sådant läge är att släppa kontrollen.

Vad tänker du om allt så här i efterhand?

– Jag tänker att jag saknar det. Det var en fantastisk karusell att vara med på. Saknar gasklockorna, som är det bästa som finns! Saknar Faust och Gretchen. Saknar musiken, med Moto Boy och symfoniorkestern. Hela Faustvärlden. Varenda föreställning var som en bergsklättring, vi visste aldrig om vi skulle klara det. Det var otroligt mäktigt i slutscenen när alla stod i stora trappan och kände att "Vi fick ihop det!"

Hur kände du inför mottagandet?

– Det var ju tryck på biljetterna så vi fick göra extraföreställningar och det var fantastiskt att få vara med i det draget. Jag har inte läst någon press men jag har förstått att det som stått där har varit bra också.

Hur kommer du att se tillbaka på Faust, långt från nu, i slutet av din skådespelarkarriär?

– Jag tror att det kommer att vara topp fem för mig. Men jag hoppas att jag har fler roliga saker kvar att göra. Att få ta ut svängarna som man får göra för regissören, Peter Oskarson, är en sådan gåva för en både som skådespelare och som människa. Faust genomsyrade hela min kropp och själ på ett annat sätt än vad andra pjäser har gjort.

Läs också: Allt det andra vi skrivit om Folkteaterns "Faust"

Anna Jörgensdotter, författare

Anna Jörgensdotter är författare och medarbetare på de här sidorna. I maj i år kom hon ut med "Drömmen om Ester", en poetisk romanfantasi, löst spunnen kring konstnären Ester Hennings liv.

Hur upplevde du utgivningen av den? Mottagandet? De publika framträdena? Utställningen på Gävle Konstcentrum?

– Jag har varit ute och pratat om romanen och om Ester hela hösten och är överväldigad av det fina mottagandet och de fina samtal som blivit - inte minst om gränsen mellan normalitet och galenskap, och vad en kvinna får vara, vilka stängsel och uppfattningar som fortfarande finns, och förtryck! Väldigt många tycks ha tagit romanen till sitt hjärta, och det har känts som om det har varit jag och Ester som varit ute på turné snarare än att jag pratat ensam. 

Sen hade jag faktiskt trott att romanen skulle bli nominerad till något slags pris, det ska inte betyda något och så vidare, men det gör det förstås ändå. Det kändes som att Ester blev lite bortglömd igen. 

Att utställningen på Konstcentrum blev av och blev så bra, det var en av det här årets höjdpunkter. Jag älskar att verka i sådana sammanhang, där ens eget verk kommunicerar med andras och ger en något tillbaka som man inte kunnat förutse. Konstcentrum är modiga och gränslösa i sitt tänkande vilket också länkar fint ihop med Ester. Utställningen breddade bilden av de frågor som romanen kretsar kring, om institutionen, om normalitet, och fantasins betydelse förstås. 

Vad förvånade dig mest av läsarnas frågor om den/reaktioner på den? Vad gladde dig mest?

– Det gladde mig mycket att Irja Bergström - vars avhandling romanen i stora delar utgår ifrån - tycker att jag gett Ester en själ. Det har ju varit det absolut svåraste med romanen, att skriva om en människa som existerat, men hon är också en representant, liksom Anders Zorn. Det finns många Anders Zorn och Ester Henning idag också. En fin läsarrespons var också kvinnan som såg Ester som en slags Messias för vår tid. Och då tänker jag i förlängningen på all den kraft som finns i människor som blivit eller blir förtryckta i samhället och vad som skulle hända om den kraften fick existera fritt och i gemenskap med andra. 

 

På lite avstånd: hur tänker du om "Drömmen om Ester" nu?

– Texten och Esters öde växer för mig också ju mer jag umgås med romanen. Det finns så mycket som man skriver i omedvetenhet om vad det betyder, och läsarna pekar alltid ut spår som leder vidare mot något nytt.  

Läs också: Sällsynt fint - Jörgensdotter övertygar

Ghazwan Numan, musiker

"Möt några invandrare och deras kammarmusik!" tjoade Kammarmusikfestivalen i sina tidiga program utan att närmare berätta om vilka de här musikerna var. Skandal. Vi träffade Ghazwan Numan, som hade utvecklat en vana att spela fiol och viola i en förrådskällare i Vallhov för att inte störa någon, och ändå komma upp i sina åtta övningstimmar per dag.

Vad har hänt sen i somras?

– Jag har börjat musikhögskolan i Malmö. Det är nya människor runt mig, nya lärare. Livet har förändrats, studierna är mer seriösa nu. Jag spelar jättemycket, med proffsmusiker. Jag spelar mycket i orkester också, så jag kan bli en bra orkestermusiker.

Du står inte och spelar i källare längre?

– Haha nej, det finns övningsrum på skolan. Det är jätteskönt. Men man kan bara öva till elva på kvällen, efter det larmar de lokalerna.

Vad tänker du om ditt uppträdande på Kammarfestivalen nu?

– Det var jättekul. Jag hade aldrig förväntat mig att få spela på den festivalen. Och det kom jättemycket folk och lyssnade! Det var också kul att bli lite lokalkändis efter ert reportage. Efteråt träffade jag musiker från Sandviken som jag inte ens kände till innan. Det var folk jag inte kände på festivalen också som kom fram efteråt och sade att de kände igen den musik som jag spelade från Irak. De sade: "Det är ingen som spelar de där låtarna nu för tiden!" Det var kul att få höra.

Läs också: Från källaren till Kammarmusikfestivalen

Claes Wallgren, bibliotekarie

Stadsdelen Sätra fyllde 50 år, och blev hastigt och lustigt med litteraturfestivaler. Under en hel vecka bjöds besökarna på ett fullspäckat litteraturprogram inne på biblioteket. Claes Wallgren var en av arrangörerna.

Hur uppstod Sätra litteraturfestival?

– Det började med att vi bokade författaren Hans Gunnarsson. Och utifrån det tänkte vi, går det att göra något mer? Sedan växte det successivt tills vi till slut fick tanken att göra en hel festival av det.

Vad var det bästa som hände?

– Det är svårt att säga, det var en jätterolig vecka. Men invigningskvällen kanske var bäst. Dels att det kom så mycket folk hit, men också att allt som hände på scenen den kvällen var lyckat. Det var en så skön stämning.

Funderar ni på att göra något liknande nästa år?

– Vi i Sätra vill ha fler festivaler. Men ingenting är klart än. Vi får se vad som händer.

Läs också: Unik litteraturfestival i Sätra

Mer läsning

Annons