Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Agnes von Krusenstjernas brevhemligheter

Kärleksbrev, tiggarbrev och utskällningar. Agnes von Krusenstjerna skrev inte enbart berömda romanserier. I en ny bok publiceras hennes korrespondens med make, vänner, kulturpersonligheter och förläggare.

Annons

Författaren och brevskrivaren Agnes von Krusenstjerna.

Ett av de första breven har hon skrivit som tioåring i Gävle. Det är daterat 16 januari 1904 och postat till en lekkamrat:

”Snälla Folke. Tack för kortet. Det är snö här så jag är nästan jämt ute och åker skider. I jul har jag varit så sjuk att jag inte fick gå ut. Jag fick väldigt många julklappar. Hälsa Harald och fröken. Mamma hälsar mycket. Agnes.”

Litteraturforskaren Anna Williams i Uppsala gav 2013 ut en stor Agnes von Krusenstjerna-biografi. Nu har Williams också samlat brev från (och vissa till) författaren Agnes von Krusenstjerna i en omfångsrik volym. Tanken är att ge en bild av människan Agnes von Krusenstjerna – ”hennes vånda, vardagsbekymmer och konstnärliga arbete”.

Och bekymmer hade hon verkligen. Många av breven är skrivna från olika sjukhus i Sverige och utomlands. Jag är inlagd för det gamla vanliga, konstaterar Agnes torrt: morfinförgiftning och sinnessjukdom.

Älskade D! tilltalas maken David Sprengel när Agnes meddelar att hon låtit skicka hem smutstvätten, samt ber om fickpengar och en ny tandborste.

Från Lunds Hospital 4 mars 1927: ”Var snäll och låt mig komma hem igen. Jag kommer att bli galen igen, om jag skall bo kvar på dårhuset.”

Sommaren 1934, på ett hotell i Spanien, försöker Agnes von Krusenstjerna ta livet av sig genom att blanda sömntabletter; ”så om jag sover behöver jag ej väckas”. Vi får läsa hela självmordsbrevet. ”Din är min sista tanke, om jag dör, och det känns så, du är min Lille vän, min käre vän, som jag mött på vägen. Finn, och jag säger det utan bitterhet, en annan kvinna, robustare än jag, men kanske ej så begåvad som ger dig, vad jag ej kunnat, erotik.”.

Författaren överlevde den gången. Det sista brevet i samlingen skrivs i början av januari 1940. Tre månader senare avlider Agnes von Krusenstjerna efter en canceroperation.

Men hela tiden måste hon ändå ha arbetat. Merparten av korrespondensen berör hennes författarskap. De strider som hon tvingas utkämpa för att bli publicerad som hon vill, inte censurerad. Och för att få betalt för sitt jobb. Ekonomin tycks vara ett evigt bekymmer. ”Telegrafera pengar”, beordrar Agnes cheferna på förlaget Albert Bonniers, ”ögonblickligt”.

Då har hon i rusningstid på järnvägsstationen i Lyon blivit bestulen av en ficktjuv.

Litteraturforskaren Anna Williams är expert på Agnes von Krusenstjernas levnadsöde och författarskap.

Agnes von Krusenstjernas handstil är vacker och prydlig, konstaterar Anna Williams. Men innehållet kan vara riktigt fult: ”med önskan om en lika god jul som ni berett mig en dålig sådan”. von Krusenstjerna kallar ogenerat Albert Bonniers förlag för ”hänsynslösa” och "judiskt hjärtlösa”.

Agnes skriver strandsatt och anklagande från Tanger, 7 oktober, 1934: ”Nu ha Ni gjort mig till en trasa som snart icke håller ihop längre”.

Det har påtalats att för många konstnärer, i synnerhet kvinnliga, var psykisk sjukdom ett slags frihet i instängdheten, en möjlighet att både fördjupa sig i sitt skapande och överträda gränser. Ett exempel i dag är den Sverigeaktuella japanska konstnären Yayoi Kusama som sedan 40 år bor och verkar som frivilligt inlagd på en psykiatrisk avdelning.

I den tidigare utgivna biografin poängterade Anna Williams hur Agnes von Krusenstjerna som författare gjorde stor konst av det självupplevda.

Men hur mycket av Agnes von Krusenstjernas elakheter i de privata breven beror på hennes sjukdom? Hur mycket vittnar de om hur illa behandlad hon faktiskt blev som författare? I bakgrunden hörs ekot från den ökända Pahlenfejden som uppstod kring von Krusenstjernas skildring av kvinnlig sexualitet.

Maniska epistlar återges, klagomål om korrekturfel, strykningar i texten, uteblivna honorar, usel marknadsföring av böckerna, dåligt tryck, omslag hon ogillar.

Om Agnes von Krusenstjerna haft tillgång till internet hade hon kanske varit en person som skrev hatmejl.

Om hon hade bloggat från sina sjukrum, hjälp. Det hade varit en nästan obehagligt galen succé.

Men nu handlar det om handskrivna och maskinskrivna ord. Från ett annat sekel. Såriga känslor fästa på papper såväl som inblickar i trivialt – Agnes på resa finner Grekland paradisiskt vackert men folket ”ganska trögt”!

Det är privat kommunikation mellan två människor, som det fortfarande känns lite förbjudet att läsa. Autentiskt innebär inte automatiskt avslöjande. Därför ska brevboken framför allt ses som ett komplement till Anna Williams fina Krusenstjernabiografi som ger ljus över ett författaröde och fördjupad förståelse av litteraturen.

Och som bekant, Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) tillbringade sju barndomsår i Gävle. Hon kom senare att använda intryck från staden i romaner. Staden tackar för uppmärksamheten; på Staketgatan finns ett hus med minnesplakett och i stadsparken löper Agnes von Krusenstjernas allé.

De flesta av bokens återgivna brev är bevarade i Kungliga Biblioteket och i Bonniers förlagsarkiv. Men några av dem är också hämtade ur Krusenstjernasällskapets samlingar och förvaras till eftervärlden i Gävle.

Trots Agnes alla klagomål över pengabrist ska man förresten komma ihåg att författarparet Krusenstjerna-Sprengel tillhörde etablissemanget. Som nygift oroar hon sig i ett brev till maken över den städfirma som anlitas:

”Du hör väl efter att sängkläder och möbler piskats ordentligt?”

Men nästan inget återspeglas av en orolig tid i Europa.

Ny bok

Anna Williams: "Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1904–1940" (Albert Bonniers förlag)

Mer läsning

Annons