Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aldrig för gammal för scenen

/
  • När Margareta Hallin fick Gunn Wållgren-stipendiet 2006, utnämndes hon i motiveringen till ”en av det svenska kulturlivets centralgestalter”.
  • När Margareta Hallin fick Gunn Wållgren-stipendiet 2006, utnämndes hon i motiveringen till ”en av det svenska kulturlivets centralgestalter”.
  • Även en veteran som Margareta Hallin kan lära sig någonting nytt av en regissör.
  • Även en veteran som Margareta Hallin kan lära sig någonting nytt av en regissör.
  • När Margareta Hallin fick Gunn Wållgren-stipendiet 2006, utnämndes hon i motiveringen till ”en av det svenska kulturlivets centralgestalter”.
  • Även en veteran som Margareta Hallin kan lära sig någonting nytt av en regissör.
  • Margareta Hallin är svensk scenkonsts grand old lady. Nu förbereder sig operastjärnan för sin medverkan i Folkteaterns
  • Margareta Hallin är svensk scenkonsts grand old lady. Nu förbereder sig operastjärnan för sin medverkan i Folkteaterns
  • Även en veteran som Margareta Hallin kan lära sig någonting nytt av en regissör.
  • Margareta Hallin är svensk scenkonsts grand old lady. Nu förbereder sig operastjärnan för sin medverkan i Folkteaterns

Operastjärnan Margareta Hallin har en liten roll i Folkteaterns "Faust", som har premiär i veckan. Redan för 30 år sedan pensionerades hon från Operan – men jobbar fortfarande på för fullt.

Annons

Käppen glider på isen. Marken utanför Gasklockorna är förrädiskt hal. Hon vill helst att den inte ska synas i bild, och jag vet inte om det är artigt att nämna den, på samma sätt som det inte är artigt att prata om en dams ålder. Men åldern går inte riktigt att komma ifrån när man ser Margareta Hallin sitta med på repetitionerna inför ”Faust” i Stora gasklockan. Vi får visserligen ofta höra nuförtiden att vi förväntas jobba högt upp i åldrarna, när pensionskassan sinar, men inte ens Fredrik Reinfeldt kan nog kräva att man arbetar ända upp i Margareta Hallins ålder. Hon är född 1931.

Åren 1954-1984 var hon verksam på Operan, men de senaste 30 åren, efter pensionen, har hon verkligen inte legat på latsidan. När andra drar på sig tofflorna, har Margareta Hallin hunnit med ett helt yrkesliv. Hennes arbetande liv har inte bara haft en andra akt utan även en tredje och en fjärde. Margareta Hallin sjöng under sin tid på Operan de stora rollerna i "Aida" och "Medea", och efter pensioneringen har hon tonsatt dikter av Nils Ferlin och Harry Martinsson, gjort opera av Strindbergs "Fröken Julie" och fått professors namn 2001. När Margareta Hallin fick Gunn Wållgren-stipendiet 2006, utnämndes hon i motiveringen till ”en av det svenska kulturlivets centralgestalter”.

I ”Faust” har hon en mindre roll, men en gång i tiden var hon en av våra stora operastjärnor. Operakännare har sagt att hon skulle ha kunnat vara lika stor som Birgit Nilsson, om hon bara haft det intresset. Någonting om hennes status säger det att Operan har förärat tre sångare byster: Birgit Nilsson, Jussi Björling – och Margareta Hallin.

– Vi fick aldrig sjunga tillsammans, det var sorgligt, säger hon om Jussi Björling. Jag hade gärna gjort det och hört hur rösterna gick ihop.

När vi sitter med under repetitionerna har hon redan gjort sitt för dagen, och sitter bara med på en stol, uppmärksamt lyssnande till hur regissören Peter Oskarson instruerar övriga skådespelare. I Stora gasklockan är det lite ruggigt. Utanför är februari grå och kall. Väder att ligga kvar i sängen till. Men jobba, det vill Margareta Hallin.

– Ibland har jag varit trött på det och vill göra någonting annat. Det är ju lite vågat att jobba, men man kan ju bli sjuk fast man är ung också. Jag är lite rädd för att inte minnas texten.

En gång började faktiskt allt här i Gävle. Hon sjöng tillsammans med symfonikerna, på den tiden när de huserade på teatern. Sedan var hon med i ”Sagan om Orestes”, också den regisserad för Folkteatern av Peter Oskarson.

– Gasklockorna är fantastiskt fina, otroligt vackert att spela inne i dem. Särskilt Lilla gasklockan med vattenytan som ligger stilla och blir som en spegel.

Kan du fortfarande, efter ditt långa liv på scenen, lära dig någonting nytt av en regissör?

– Ja visst! Det är det som gör det intressant. Peter Oskarson är en fantastisk lärare.

Du är själv tonsättare. Vad har du att säga om Oskar ”Moto Boy” Humlebos musik till föreställningen?

– Han har skrivit mycket vacker musik med de känslor som passar till pjäsen. Jag var beredd på mycket pop och rock, men musiken är väldigt blandad. Han sjunger vackert också, ett slags falsettsång. Och så har vi en orkester på scenen!

Kände du till ”Moto Boy” tidigare?

– Ja, jag har hört talas om honom via min son. Han sa ”åh, ska han vara med, han är mycket intressant”. Men jag hänger inte riktigt med i popmusiken, säger hon och skrattar.

Ännu har Margareta Hallin inte hunnit tröttna på att stå på scenen, men inte är det lika roligt som när hon var ung, när orken räckte längre.

– Nej, det är roligare när man är i god form kroppsligt och inte får yrsel och sådant. Jag hade dåliga knän ett tag. Men jag anpassar mig och utsätter mig inte för stora läxor utantill och annat som är för ansträngande.

Att hon är öppen för nya saker behöver kanske inte påpekas. Återkommer i samtalet gör ändå en längtan efter hur saker gjordes förut. En kvalitet som har gått förlorad, inte minst inom operans värld.

– Någon gång har man hört en yngre regissör som fått i uppgift att regissera på Operan, som skrutit med att han aldrig har sett en operaföreställning. Att det skulle vara en fördel. Att de inte förstår bättre! Det är ont om riktigt bra operaregissörer, säger hon och flikar in att Peter Oskarson hör till skaran som får mycket väl godkänt.

Efter att bara ha avverkat en bråkdel av yrkeslivet, svindlar perspektiven när man tänker på att Margareta Hallin klev in på Operan redan 1954. En, ter det sig, oändlig tidsrymd.

– Det är väldigt märkligt, de här åren har gått så fort från när jag var yngst på operan. Jag har gjort många saker, jobbat mycket och hunnit med mycket, men tiden har gått så fort och jag vet inte vart den har tagit vägen. Men så är det när jobbet är roligt och intressant. Då går tiden fort.

Hur länge vill du fortsätta?

– Jag vet inte, det är bara att ta en sak i taget.

Begripligt. 19 föreställningar med "Faust" är nog så utmanande att klara av. Även om man bara spelar en, med Margareta Hallins eget ord, ”krumelur” i sammanhanget.

Mer läsning

Annons