Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ångest, ångest är min arvedel

/

Annons

När författaren PO Enquist sommaren 2013 besvarade läsarfrågor i radioprogrammet ”Allvarligt talat” fick han frågan: ”Är det okej att vakna med ångest varje morgon?” Hans svar, ett enkelt: ”Ja.”

Scott Stossel skriver i sin bok ”Generation ångest” att livstidsfrekvensen för ångeststörningar är 25 procent, vilket innebär att var fjärde människa kommer att drabbas någon gång i livet.

Inte mer, tänker jag. För hur är det möjligt att leva hela sitt liv lugn som en filbunke?

Tidskriftsredaktören Scott Stossel är måhända mer drabbad än de flesta av ångestsymptom, även om det förvånar vissa i hans omgivning. ”Några uppfattar mig som lugn. Men under ytan är jag som en anka – paddlar, paddlar, paddlar.” Han är ängslig inför det mesta, från odefinierbara framtida faror som kommer att förpesta hans liv till konkreta fobier som rädsla för att flyga, kräkas och för ost.

”Generation ångest” är en beskrivning av ångestens väsen, dess medicinska och kulturella historia, men det som gör boken så läsvärd är att den först och främst är Scott Stossels försök att förstå sig själv. Hans liv har präglats av ångesten och han har lagt ner åratal av researcharbete på att förstå oron som pulserar i kroppen.

Han blandar friskt intellektuella tillbakablickar på hur de gamla grekerna såg på ångest med slapstickartade skildringar av sin egen nervösa mage, som bland annat fått honom att skita ner toaletten hemma hos Kennedy-klanen på ett mycket spektakulärt sätt.

För många läsare är dessa konkreta, kroppsliga skildringar av ångestens härjningar säkert väl privata, och kanske kunde han ha dämpat sig något, men samtidigt är det befriande att läsa om någon som så skoningslöst lämnar ut sig själv trots det tabubelagda ämnet. Ingen skulle se ner på en diabetiker, men ångestdrabbade människor förväntas dölja sin sjukdom och knapra piller i smyg.

Bokens segaste delar (vid sidan av de ibland oläsbart långa noterna) rotar runt i just pillerskåpet, skildrar den enorma läkemedelsindustri som har byggts upp kring ångestbekämpning. Cipramil, Cipralex, Prozac, Zoloft, Stesolid, Xanor … Med alla dessa tabletter i kroppen frågar man sig vad som kom först: hönan eller ägget.

Mest intressant är hur vi har sett på ångest och depression genom seklerna, hur sjukdomen kameleontlikt tycks ha skiftat utseende och egenskaper beroende på vilken kultur som den har existerat i. Frågan är om ångesten har haft en bättre tid än nu. Det globaliserade samhället är ett perfekt värddjur för ångestparasiten.

Även om ångestens historia har många svarta hål och dess orsaker omgärdas av frågetecken, finns det ingen tveksamhet om mot vilket håll ångesten riktar sig: framtiden. Det är ur framtiden som ångesten tankar sin näring. Gemensamt för ångestdrabbade är att de inte ser på framtiden med tillförsikt och att morgondagen inte för med sig möjligheter lika mycket som hot.

Ångesten kan vara en livsförstörande plåga, men för många är den, i hanterbara nivåer, en tillgång. Många författare, konstnärer och andra kreativa personer lider av samma problem som Scott Stossel, och högpresterande personer i allmänhet åstadkommer mer när oron driver bort alla tillstymmelser till mañana-attityd.

Scott Stossel må ha ägnat alldeles för många timmar åt sitt liv åt att hamstra spypåsar, men samtidigt har han ett prestigefullt jobb som tidskriftsredaktör på sin CV – och nu en succébok. Mot slutet ställer han bokens kanske mest spännande fråga: Vem är jag utan min ångest?

Mer läsning

Annons