Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Änglamusik? Ha!

/
  • HARPIST JAVISST. Stina Hellberg valde som barn lite motvilligt harpan som sitt instrument men i tonåren var hon så fast i harpan att hon skolkade från skolan för att kunna öva. I vår spelar hon på sin harpa för Folkteaterns publik som en del av gänget som tillsammans gör

Stina Hellbergs mamma tyckte att det skulle vara snyggt med en harpa i vardagsrummet. Så kan också en yrkeskarriär inledas.

Annons

I dag är Stina Hellberg proffsharpist, men då, när hon var barn och hennes mamma fick iväg henne till musikskolan, var hon inte överförtjust. Men hon kämpade på. I tonåren upptäckte hon jazzen och då kom plötsligt kunskaperna i harpa till användning.

Att spela den väna harpan, änglarnas instrument, har hon dock aldrig varit så intresserad av. Hon vill att harpan ska kunna utmana och provocera, inte bara vara vacker.

Men vacker är den, en blå strängad skönhet som direkt drar till sig blicken där den står på Folkteaterns golv. Låter vackert gör det också när Stina Hellbergs fingrar flyger fram över strängarna.

Hon är i Gävle för att spela harpa i Folkteaterns uppsättning av ”Alice i Underlandet”, Lewis Carrolls klassiker dramatiserad av Roland Schimmelpfennig.

– Det är ett okomplicerat sätt att skapa ljud. Du spänner en sträng och sedan knäpper du direkt på den med fingrarna. Med tiden har harpan utvecklats till ett avancerat instrument, men i grunden tror jag att ljudet tilltalar väldigt många för att det just är så okomplicerat.

Harpan är bedräglig. Även en klåpare som testar att dra sina fingrar över strängarna kan få den att låta om inte vackert så åtminstone inte obehagligt. Till skillnad från, säg, en fiol. Men den inledande känslan av att kunna mana fram vackra ljud döljer den bistra sanningen: harpan är ett instrument som det tar mycket lång tid att bemästra. 10 år av övning krävs för att kunna spela allt som man vill på instrumentet.

Kan du beskriva ljudet som kommer från en harpa?

– Det är ett väldigt skirt ljud, men jag tycker att det är spännande hur man kan ta det skira ljudet och göra det lite provocerande. Att man använder inte bara den mjuka sidan utan kan hitta andra ljud också. Jag tycker inte om smörig musik, så då måste jag hela tiden försöka spela på ett sätt som inte är så tillmötesgående och mer försöker utmana lyssnaren och det kan man göra både med ljudet och med hjälp av tonval.

Finns det många fördomar om hur harpmusik ska låta?

– Ja, det finns fördomar, att det ska vara mycket glissando och änglamusik. Det är ganska lätt att uppfylla de fördomarna men jag tycker att det är intressantare att bryta mot fördomarna och hitta andra sätt att presentera harpan.

När Stina Hellberg vanligtvis sitter med sin harpa på scenen har hon andra musiker kring sig, men i den här föreställningen ingår även skådespelare och i publiken sitter människor som främst har kommit för att se teater. Ovant men spännande, konstaterar hon.

– För mig som annars inte arbetar med teater har det varit jätteintressant att få vara med i de kreativa samtalen om pjäsen. Man hittar så många bottnar i ”Alice i Underlandet” som man inte förstod som barn. Den här dramatiseringen tar fasta på processen att bli vuxen och jag tycker att det är jätteintressant hur man kan gestalta den på olika sätt och alla frågeställningar man står inför när man ska växa upp.

När hon inte följer efter den vita kaninen genom kaninhålet till Underlandet, bor och jobbar hon i Uppsala där hon växlar mellan att lära barn spela harpa och ägna sig åt sin egen musik. Hon spelar i tre olika konstellationer och får i dessa chansen att visa alla sina sidor som musiker. Hon är en musiker som trivs i flera musikstilar och har fått William Linds stipendium för hennes arbete med att utveckla harpans användningsområden utanför den klassiska musiken.

För unga tjejer som börjar spela ett instrument kan det vara nedslående att se hur många av de stora affischnamnen som är äldre herrar. Men harpan är ett undantag, en domän som kontrolleras av kvinnor och där de stora stjärnorna är kvinnor.

– Ja, det är en inspirerande miljö att vistas i. Alla ens idoler är kvinnor. Det är en kvinnomiljö och det handlar inte så mycket om män i den.

Varför har det blivit så? Är det någonting i själva instrumentet?

– Harpan har lite rundade former och är inte så ljudstark. Men det är ett avancerat instrument och absolut inte ett andra klassens instrument, så jag vet inte varför männen inte väljer att spela harpa.

Intervjupausen är över och repetitionerna tar vid igen. Den blå skönheten väntar på hennes fingrar. Premiär 9 mars.

Mer läsning

Annons