Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Jörgensdotter i intervju: "Skrivandet är en frizon"

/
  • Anna Jörgensdotter, bokaktuell Gävleförfattare som blivit nominerad till kulturpris i Umeå.   Foto: Nils Palmeby

Gävleförfattaren och Arbetarbladet-medarbetaren Anna Jörgensdotter har blivit nominerad till tidningen Västerbottens-Kurirens kulturpris 2015. Hon kommer dessutom i dagarna med en ny bok.
Här intervjuas Anna Jörgensdotter av Västerbottens-Kurirens kulturreporter Karin Bernspång som rest från Umeå för att träffa författaren i hennes skrivarmiljöer.

Annons

Författaren Anna Jörgensdotter är den första av fyra nominerade till VK:s kulturpris 2015.

Hon har varken drömt om eller strävat efter att få skriva – orden har alltid funnits där – och numera blickar hon gärna bakåt i historien för att med sina berättelser hitta till och förstå vår samtid. Och berättelserna är många som rastlöst pockar på.

På biblioteket i Gävle är Anna Jörgensdotter igenkänd. I fiket vet de hur hennes specialmacka ska göras och i otaliga timmar har hon nött sitsarna i de tysta rummen där hon långa perioder gräver ner sig i sina efterforskningar.

Så var det inte när hon 2002 debuterade med ungdomsromanen "Pappa Pralin". En viktig bok för många unga tjejer hämtad ur Annas egna tuffa erfarenheter.

Som barn var hon bra på att ta plats. Hon stod gärna på scenen och sjöng, spelade teater eller ägnade sig åt andra ”kreativa grejer” ofta tillsammans med sin några år äldre syster Lena Sjöberg (barnboksförfattare).

Men Annas framtoning irriterade och i mellanstadiet började mobbningen som pågick i tre, fyra år.

– Jag blev rädd för att sticka ut och mån om att anpassa mig och känna in hur andra ville att jag skulle var. Något som jag har fått jobba mycket med.

Livet har inte varit enkelt men kreativiteten har uppmuntrats och till skrivandet har hon alltid hittat tillbaka och där känt vad hon vill och vem hon är.

– Skrivandet är en frizon. En öppning ut mot något annat.

Efter första romanen gav hon ut två diktsamlingar och ägnade en hel del tid åt estradpoesi, men intresset svalnade.

– Om jag ska skriva poesi behöver jag en helt annan rymd i huvudet, men med romaner är det bara att köra på i stunden. Poesin är inget jag saknar, jag har alltid tyckt mest om prosa och den energin.

Det har blivit två e-böcker och två ytterligare romaner varav den historiska kollektivromanen "Bergets döttrar" från hemstaden Sandviken är den mest uppmärksammade.

Tanken var att skriva om farmor, men det blev för ansvarsfullt. Nästa roman, som kommer ut i dagarna, är däremot baserad på en verklig människa.

"Drömmen om Ester" är Annas fantasier kring konstnären Ester Hennings utsatthet, en historia hon blev helt tagen av när hon såg en dokumentär på tv.

– Jag kände igen mig i allt trots att vi hade så otroligt olika liv, det var något i den kontrasten som inte går att förklara.

Att skriva om en verklig människa krävde ett nytt förhållningssätt och en annan respekt. Språket blev mer strikt och mindre flödande, något helt annat än författaren hade tänkt sig, men berättelsen var alltför angelägen för att inte publicera. Ester hade ingen familj, hennes skapande hamnade i skuggan av den store Zorn och som 28-åring låstes hon in på sinnessjukhus där han blev kvar till sin död, 60 år senare.

– Han hade allt, hon hade inget i egenskap av sitt kön.

Vi äter vår lunch och Anna berättar om sin anorexia. Hur det gick som en epidemi hemma i Sandviken bland tonårstjejerna. Kanske inte så konstigt med tanke på hur tufft det är för tjejer och kvinnor i ett brukssamhälle där männen står i frontlinjen.

Anna var riktigt sjuk, men det var samtidigt sjukdomen som fick henne att börja läsa kvinnohistoria och feministisk litteratur.

– Där fick jag ett redskap att ta mig loss. Jag förstod min historia och såg samhällsstrukturerna.

Inte minst familjens historia låg tung över henne. Morfar, som drev tryckeri i Storuman, var en fattig pojke som kom upp sig. Med hans livsväg cementerades uppfattningen att alla har ansvar för sin egen framgång och om man inte var duktig så fick man skylla sig själv.

– Jag använde skapandet för att förstå det och kunde vända livet i en annan riktning.

Under skapandeprocessen jobbar Anna mycket med synopsis. Hennes röriga huvud behöver ett skelett att hålla sig till.

– Ibland dras jag till friheten i ett kaos, men det blir ofta bättre om jag vet var jag ska. Annars drunknar jag i mitt eget skrivande.

Själva språket har under åren inte genomgått någon stor förändring, men tonen ska passa sin berättelse och för varje bok har Anna antagit utmaningen att hitta karaktärernas egna språk.

– Jag funderar mycket och har många kringanteckningar för att förstå karaktärerna. Att skriva om mig själv tjänar inget syfte, jag måste resa till andra platser, kroppar och tider för att få ut något,

Efterforskandet har kommit med åren och där kan hon nästa förlora sig.

– Jag försöker förstå den tid vi lever i och ju mer tillgång vi har till det som har hänt desto mer fördjupade föreställningar får vi av nuet.

Kvinnorna som oftast står i Anna Jörgensdotters litterära centrum är goda exempel på detta.

– Villkoren som har format kvinnorna är nödvändiga att fånga upp för att sätta sin egen sorg i perspektiv. När vi förstår att vi sitter ihop med flera generationer så kan vi också bryta mot traditionen.

Anna Jörgensdotter har minst två bokprojekt på gång parallellt. Om hon tröttnar på det ena kan hon hoppa över till det andra och när ett är klart ska något annat stå redo att ta vid.

– Så har det alltid varit, jag skulle aldrig kunna sitta och fundera över va fan ska jag göra nu?

Men all tid går inte åt till att skriva böcker eller återkommande krönikor i Arbetarbladet eller ETC.

Vi promenerar till den uppkäftigt orenoverad Joe Hill-gården inklämd bland småborgerlighetens dyrköpta lyor i gamla Gävle.

Här i syndikalisternas ärvda krypin brukar Anna Jörgensdotter sitta och skriva i pausen mellan besökare nyfikna på var arbetarkämpen växte upp.

När en tiggare passerar plockar Anna fram en sedel. En betydande del av sin tid lägger hon på ideellt engagemang. Familjebegreppet har hon vidgat att gälla fler än de genetiskt närstående och i flera år har hon hjälpt asylsökande och papperslösa.

– Det finns andra människor utanför familjen som man kan känna gemenskap med, och gemenskap är ett grundord i mitt skrivande. Det är kollektivet som kan förändra och försöka göra så att världen ska se lite annorlunda ut.

Fotnot. Tidigare mottagare av V-K:s kulturpris är författaren David Vikgren (2014), bildkonstnären Anna Kristensen (2013) och serieskaparen Annelie Furmark (2012).

Mer läsning

Annons