Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna-Klara ställer ut ett år ur mobilen

/
  • HENNES MOBILA LIV. Anna-Klara Molin har dokumenterat med sin mobilkamera i drygt ett år – det resulterade i utställningen ”It’s my mobil life”.
  • HENNES MOBILA LIV. Anna-Klara Molin har dokumenterat med sin mobilkamera i drygt ett år – det resulterade i utställningen ”It’s my mobil life”.

Anna-Klara Molin är hobbyfotograf som sedan i maj förra året dokumenterat sitt liv i snapshots via mobilkameran. Hennes fotograferande med mobilen har resulterat i utställningen ”It’s my mobil life” (svengelskan avsiktlig) som visas på Galleri Lars Palm i Sandviken.

Annons

 

Det ska sägas på en gång att jag är rätt skeptisk till den här typen av dokumentärt fotografi, som varken bygger på teknisk finess eller något annat idémässigt driv än att plåta när andan faller på.

Mobilkameran är överskattad. Så var det sagt.

Därmed inte sagt, och det är viktigt, att det dagbokslika mobilfotot inte lyckas fånga något intressant. I Anna-Klara Molins till antalet rika bildvärld – utställningen visar 124 foton ur ett mycket större urval – finns en hel del guldkorn.

Apropå korn, så är just de korniga festbilderna många, men rätt ointressanta. Suddiga ungdomar på husfester och andra tillställningar. Naturbilderna bjuder på annat, där lyckas Molin fånga ljus och stämning på ett helt annat sätt. Och så är det förstås en fråga om skönhet, det som ögat vill vila på. Tallarna som sträcker sig mot himlen i två olika versioner – sånt vill jag se mer av.

Mycket handlar om Sandviken. Uppsalabon Molin har ett utifrånperspektiv på staden, och det gör det förstås spännande:

– Det är rätt typiskt Sandviken, tycker jag, fin natur och ändå skräpigt, säger Anna-Klara Molin om sina bilder av staden.

Fest- och naturbilderna samsas med ett gäng som föreställer (halväten) mat. Det är en tydlig sjuttiotalsestetik över det hela (tänk kokbok från den tiden), maten ser allt annat än aptitlig ut. Sådan att man förstår att den blivit lämnad där.

Några bilder är mer morbida. En död hare i onaturlig pose. Och pistolen som ligger på skrivbordet intill mjölkchokladkakan från Marabou. Under en tavla med uppmaningen ”Lyssna till Jehovas vittnen!” syns en stor kökskniv på fönsterbläcket.

Det är att tänka vidare kring. Men det räcker inte för att bära hela vägen. Jag saknar idéer och visioner – något mer måste en utställning bjuda på än den (förmenta) autenticitet som snapshots ur livet ger. Det är för lätt.

Anna-Klara Molins bilder korresponderar väl med de ruffiga lokalerna på Galleri Lars Palm – på det sättet blir det ett helgjutet projekt. Men jag har sett det förr. Och det blir för mycket underground för mig.

Och när jag skriver det känner jag mig som om jag var hundra år gammal. n

Mer läsning

Annons