Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ännu en vårdskandal – men inte det stora Carema-epos vi väntar på

/

Annons

Vem hade kunnat förutspå att vårdskildringen skulle bli en av 2010-talets viktigaste litterära trender?

Under de sex år som har gått av decenniet har allt från språkmaterialistiska skildringar av gruppboenden till poetiska berättelser om BB gjort succé på den svenska bokmarknaden. Johan Jönssons ”Efter arbetsschema”, Måns Wadensjös ”Förlossningen”, Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” och Marie Norins ”11.05.05-14.10.17” tillhör några av mina personliga favoriter.

Det är böcker som har skildrat vården på ett nyskapande sätt och samtidigt förnyat arbetarlitteraturen. Arbetarlitteraturen är en traditionellt manlig litteratur men med vårdskildringen har den förts in på kvinnornas domän. Det är en viktig händelse.

Journalisten och kritikern Sebastian Lönnlövs romandebut ”Varje dag är en vårdskandal” är ytterligare ett bidrag till denna genre. Det är en bok som påminner rätt mycket om 1960-talets rapportböcker. Han börjar med att redogöra för omständigheterna: boken är resultatet av den nio månader långa praktik på ett äldreboende som han gjorde under sjuksköterskeutbildningen. Med boken hoppas Lönnlöv att vi ska börja diskutera äldrevården på ett nytt sätt.

När jag läser detta går mina tankar genast till Göran Palms ”Ett år på LM”, där författaren också inleder med att öppet redovisa förutsättningarna: en kulturkoftas besök i arbetarvärlden. Därefter börjar berättelsen om hårt och själsdödande arbete.

Lönnlövs skildring är rak och naturalistisk. Här slevas slemmig havregrynssörja in i tandlösa käftar och skildringen av de dementas tillvaro är drabbande. Dagens äldreboenden beskrivs ofta i broschyrer som en form av hotell men egentligen är det avstjälpningsplatser. Dementa gamlingar som är främmande inför sina egna kroppar sätts framför tv-apparater, utelämnade åt sin egen förvirring. Pressade personalscheman gör att de blir sittande där all tid de inte sover eller äter.

Lönnlöv menar att tristessen och bristen på träning ofta är rena dödsorsaker. I foldern för det privata äldreboende Lönnlöv praktiserar på står det att kunden ska få en guldkant på sin tillvaro och göra utflykter där man kan plocka bär – något som aldrig kommer att hända. Vilket det cyniska företaget vet mycket väl.

Själv reagerar jag på det språkbruk som används i foldern. Att kalla boende på ålderdomshem för ”kunder” är något av det mest absurda jag har hört. Som om dementa människor vid livets slut var aktiva konsumenter. Kapitalism ända in i döden skulle man kunna kalla det.

Detta är också Lönnlövs egentliga ärende. Han vill beskriva hur de privata företagen och marknadiseringen av äldrevården skapar en slags dödsindustri. I ett av bokens mest drabbande avsnitt läser jag: ”Jag fick alltmer känslan av att jag gick runt bland kroppar som borde vara människor”. Det är en mening som ger mig kalla kårar flera dagar efteråt.

Men även om ”Varje dag är en vårdskandal” är en drabbande och angelägen bok dras den med ett stort problem. För allt det som den beskriver tycker jag mig ha läst förut. När Carema-skandalen briserade för några år sedan strömmade den här typen av vittnesmål in.

Med risk för att låta avtrubbad: alla vet att de gamla far illa av resursbristen, alla vet att vårdföretagen är fullkomligt skamlösa.

Detta hade inte behövt vara något problem om Lönnlövs bok varit en bra gestaltning – men ”Varje dag är en vårdskandal” är lite för mycket en debattskrift för att fungera litterärt. Anekdoter staplas på varandra och språket är rätt stolpigt. Det är synd, för en skildring inifrån den ”vårdskandal som sker varje dag” saknas fortfarande. Med detta sagt är Lönnlövs bok inte någon dålig läsning, men det är inte det stora Carema-epos vi alla väntar på.

Mer läsning

Annons