Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ärlig dokumentär om ett annat fotbollslag i Gävle

/

Som en efterbörd till debatten om elvaåriga William som stängdes av från sitt fotbollslag kommer nu dokumentären ”Gränssprängarna”.

Annons

De sex halvtimmeslånga avsnitten följer fotbollsklubben från Gävle med ungdomar som likt William Sjöblom har adhd eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som Aspergers syndrom eller autism.

En medvetenhet om vad dessa funktionsnedsättningar innebär behövs uppenbarligen, att döma av hur William Sjöblom behandlades.

En minigenre håller på att utvecklas med tv-program som ”I en annan del av Köping” och skådespelarna i Glada Hudik-teatern, men medan dessa exempel är mer eller mindre explicit underhållning, är ”Gränssprängarna” en rak dokumentär om fotbollslaget och dess spelare.

Dokumentärserien har fotbollen som nav, men mest tid går åt till att porträttera spelarna utanför planen.

Vi får en helhetsbild av spelarnas liv, där glädje och frustration mixas. Tränarnas engagemang och spelarnas värme gentemot varandra framkallar leenden, men dessa ljusglimtar vägs upp av lika mycket svärta, som när en av spelarna konstaterar att ”jag har inga vänner, jag har bara medspelare” och förtvivlat söker en kompis.

Den största behållningen i dokumentärserien är spelarnas ärlighet om sina liv.

Tempot är lågt, vilket förstärker intrycket av att det inte är en såpa med funktionsnedsatta människor som berättas.

En av årets hittills sunkigaste krönikor (en titel som Expressen- krönikören Ulf Nilson till sist alltid tar hem) är signerad Nathan Shachar i DN och dess tes är att adhd bara är en bluff.

När sådana åsikter torgförs är det svårt att hävda att ”Gränssprängarna” inte behövs.

Laget Gränssprängarna borde egentligen inte heller behövas, men som Järbo IF-exemplet visar är verkligheten inte alltid så accepterande som man kan önska.

Mer läsning

Annons