Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Askestad skapar obehaglig stämning

/
  • SKAPAR OBEHAGLIG STÄMNING. Einar Askestads nya samling

Knappt 160 sidor och 21 noveller. Einar Askestads nya novellsamling "Kvinnohistorier" bjuder på många berättelser trots sin ringa volym.

Annons

Kanske lite för många, åtminstone om man läser dem i ett svep. Då blir det lite svårt att hålla i huvudet det faktum att berättelserna ska skiljas åt och inte läsas som en hel.

Novellen skildrar som ingen annan litterär form stämningar på ett förtjänstfullt sätt. Det episodiska gör att den får filmiska drag, något som gör att läsaren nästan ögonblickligen dras in i det känsloläge som novellen skildrar.

Hos Askestad är det för det mesta obehagligt. Hans kvinnohistorier är förvisso ibland rent vidriga (som i "Funderingar över Laura"), men ofta ligger obehaget i det vardagliga: män och kvinnor i relationer. De förstår inte varandra. Når inte varandra. Missförstår varandra.

Denna kärleksrelationers brist på kommunikation illustreras redan på omslaget, som pryds av två av Edward Hoppers tavlor. På "Excursion into Philopsphy" sitter mannen på sängkanten, med tungt huvud och uppgiven blick, kvinnan ligger bakom honom, bortvänd. På "Summer in the City" är förhållandena de omvända, kvinnan på sängkanten, mannen med huvudet nedtryckt i kudden.

Bilderna förmedlar avstånd och hopplöshet, men liksom i Askestads noveller vet man inte riktigt om det är oundvikliga och eviga sprickor man har att göra med, eller om det bara rör sig om små fragment av oförmåga till kommunikation, ja, sådant som rimligen finns i alla relationer.

Det är frestande att säga att Einar Askestad skildrar mäns och kvinnors – människors! – inneboende oduglighet när det kommer till relationer. Att kärleksrelationen redan i sig är något som det är omöjligt att upprätthålla och lyckas med. Lika frestande är det att säga att han punkterar den välpolerade ytan hos lyckade medelklasspar för att avslöja allsköns hemskheter.

Men det är för enkelt. Askestads sakliga prosa har visserligen en enastående förmåga att genomlysa det som ser ut som ett helt okej kärleksliv och lägga fram det i all sin nakenhet och förljugenhet. Men, och det är viktigare, även om hans utsnitt ur mellanmänskligheten sprider obehag, så finns där heller inget som säger att det inte kan vara annorlunda.

Det han gör är att plocka ned myten om den romantiska kärleken på jorden. Visar och pekar, detta finns: otrohet, svek, kommunikationssvårigheter, lögner, felval, svartsjuka. Ibland kanske det är något föraktligt, en annan gång likgiltigt eller rentav nödvändigt. Det finns. När du vet och ser det, ja, då kan du börja om igen med dina kvinnohistorier, dina kärleksrelationer.

Mer läsning

Annons