Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åt skogen med konsten

/
  • Into the wild i skogen mellan Sätra och Stigslund, med konstnären Apolonija Šušteršič.
  • Apolonija Šušteršič illustration för projektet

Hon är här nu. Apolonija Šušteršič som ska genomföra det jättelika konstprojektet för Gavlehovs arenaby. "Jag är kanske inte den sortens konstnär som folk är vana att se", säger hon.

Annons

Ska det bli en stig genom skogen? För 2,7 miljoner?

Missförstå mig inte. Jag tycker att planerna för konstnärlig gestaltning för Gavlehovs arenaby är jätteintressanta. Det kan sluta hur bra som helst.

Men kommer konstnären Apolonija Šušteršič att få Gävleborna att begripa? Det är frågan.

Å andra sidan är hon redan så påläst på Gävle att man häpnar. Hon pratar helst engelska än så länge, men vet precis vad som stod i lokaltidningen förra veckan, vet vad föreningarna heter på Sätra, vet hur befolkningsstatistiken i Stigslund ser ut.

Hon har till och med låtit sig inspireras av Gefle IF:s fotbollsfilosofi.

Apolonija Šušteršič från Slovenien, Amsterdam och Lund, tar sitt Gävleuppdrag på största allvar.

Detta uppdrag är INTE placera en häftig skulptur mellan den nya fotbollsarenan och den nya friidrottshallen.

På torsdagskvällen förra veckan mötte hon allmänheten för första gången. En del av den, ett tjugotal intresserade hade kommit till Furusalen i Silvanum för att höra konstnären själv presentera sin idé.

Men inte bara det. Hon lyssnade. Hon hade gladeligen lyssnat till Gävles självutnämnda rondellkonstexperter om de varit på plats.

I lördags sen, då tog hon med folk ut i skogen. Into the wild, som detta nästa möte kallades. Det var en upptäcktsfärd i naturområdet mellan Sätra och Stigslund.

Den plats som också tycks vara mest föremål för Apolonija Šušteršičs intresse. Kan skogen förena de båda stadsdelarna istället för att skilja dem åt? Vad kan man hitta på med skogen? Gömma en skattkista därinne?

Frågetecknen hopar sig när man ska berätta om det här konstprojektet. Inte mycket är bestämt i förväg. Är det ens ett konstprojekt? Det liknar socialt arbete. Fast eftersom allt kan vara konst kan socialt arbete förstås också vara konst. Projektet har en konstnärsassistent – Joakim Forsgren, en curator – Marianna Garin, och en produktionsledare – Gävle Konstcentrums Carl Bergström. Vi kan nog vara överens om konst.

Nyttoaspekten brukar dock sällan gillas av konstnärer. Till skillnad från de flesta är Apolonija Šušteršič öppen med att det finns en tydlig avsikt. Hon har sin yrkesbakgrund inom både konst, arkitektur och stadsplanering. Hon vill finna ett sätt för Gavlehov att bli en mötesplats för alla – inte enbart för en idrottspublik och för idrottsutövare.

Det skulle kunna resultera i en lekpark, ett kafé, ett Hemlingby. Till och med en bio eller ett badhus, konstigt nog.

Just en liten kvartersbiograf blev det i ett liknande tyskt projekt hon gjort. Hyresgäster i Edinburgh fick en örtagård. I en tredje stad skapades en parkbänk fylld av symbolik – gjord av återvunnet material från ett gigantiskt kulturcentrumbygge som blivit ett fiasko.

I en hamnstad i Wales hade arroganta myndigheter kört över invånarna – Apolonija Šušteršič och hennes medarbetare grävde i den sura tvisten och tvingades de ansvariga till ett öppet möte om miljön – efter femton års tystnad!

Men gemensamt för dessa projekt är vikten av själva processen. Vägen är en del av målet. I Edinburgh lärde grannarna känna varandra under kampen för att få odla där kommunen lagt betongplattor.

Tillsammans med Sätra- och Stigslundsbor tänker sig Apolonija Šušteršič att NÅGOT ska växa fram. Och räkna med att hon inte kommer att ge sig även om invånarna i Stigslund redan visat sig svårkontaktbara – utan exempelvis föreningsliv som förenar dem.

Arenaområdet i sig är väl tillräcklig mötesplats för folk, tycker någon under Silvanum-mötet. Konstnären kontrar med att platsen emellan borde användas bättre. Hon menar skogen.

”Den är en tillgång. Vi glömmer lätt det. Vi tar den för given”.

Hon får också ett genomtänkt konkret förslag: en skatepark för ungarna; ”då sitter man plötsligt där och snackar med föräldrar från någon annan del av stan, som man aldrig skulle mött annars”.

Skogen däremot är otäck, invänder samma mötesdeltagare. ”Den skriker mörker”.

Konstnären känner igen invändningen. Men om lösningen är att placera ut lampor, hur ljus kan platsen bli och ändå fortfarande vara skog?

Apolonija Šušteršičs projekt heter ”Grannar och medborgare”.

Jag tänker att det också handlar om granar och medborgare. Medan allt fler av oss numera nästan uteslutande lever i stadens miljöer – finns fortfarande ett stort skogsparti – nästan mitt i Gävle. Som lyckligtvis verkar ska få finnas kvar.

Hur dagens människor förhåller sig till naturen är en kärnfråga. Apolonija Šušteršič är något viktigt på spåren.

Här stannar vi. Fortsättning följer. Nya sammankomster, utflykter, en vinterfestival. Det kan komma en vår av Gavlehov-event . En loppis? Vad är det för abstrakt med en loppis? Vem som helst kan mejla sina drömmar till info@neighbours-citizens.org. Allt känns plötsligt högst konkret.

– Jag brukar få jättemycket bra idéer. Det enda tråkiga är att folk är alldeles för upptagna för att ha tid att delta och genomföra dem, säger hon.

Ibland flyttar Apolonija Šušteršič in och bor på platsen för sina konstprojekt. Så blir det inte här, utom kanske en månad till sommaren.

– Men jag har höga förhoppningar. Jag är glad över att få arbeta i Gävle.

Hon hoppas att hon blir igenkänd; "man måste vara en person för folk".

Annons