Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återfunnen novellkonst

Dan Sjögren läser Lucia Berlins turbulenta kortprosa, som gjort henne känd efter sin död.

Annons

Lucia Berlin har nått postum berömmelse för sina berättelser.

Amerikanskan Lucia Berlin skrev 76 noveller mellan åren 1960 och 2004. Då dog hon, i stort sett okänd av den stora publiken. 43 av dessa berättelser gav vännen Stephen Emerson ut 2015 och Berlin blev en världskändis. Urvalet når nu också svenska läsare under titeln "Handbok för städerskor".

Emerson berättar kortfattat om Berlins skrivande och liv i ett efterord men kommenterar inte sitt urval. Varför tog han till exempel med så många noveller? Boken är på över 500 sidor och det är inget idealiskt omfång för en novellsamling. Kortprosa av det mer gedigna slaget kräver ju att man läser med foten på bromspedalen och Berlins berättelser är strålande. Men här får man mer material än man riktigt kan greppa.

Till saken hör att många texter i det här urvalet ligger mycket nära varandra. En rad noveller handlar t ex om en kvinna som ligger och dör i cancer. Vid hennes sida finns en äldre syster som också är berättaren i de texterna. Berlin hade själv en yngre syster som dog i sjukdomen. Det är "väl bara naturligt att försöka sammanfatta vad som har varit viktigt, och vackert, när man snart ska dö", tänker den äldre systern i en av novellerna. Man kan nog förmoda att vi där hör Berlins egen röst. Men den sammanfattningen verkar Berlin aldrig bli färdig med, den pågår i novell efter novell. Det är starka texter men jag tycker nog ändå att det blir ett par varv för mycket.

Lucia Berlin bytte ofta jobb, fick fyra söner, hade fyra äkta män och söp ständigt men besegrade till slut sin alkoholism och blev en framgångsrik universitetslärare, meddelar Emerson. De här ingredienserna är en sorts basmaterial i hennes noveller. Man glider ständigt, så känns det, mellan liv och text och inget i hennes noveller verkar egentligen påhittat. En kvinna i en av novellerna säger att hon aldrig ljuger men då och då överdriver. Jag tycker inte att Berlin överdriver heller, allt verkar så sannfärdigt.

Vad man nu ska mena med det. Kanske att novellerna också är minnestexter och stundom mera liknar sidor i en litterär dagbok.

Berlins stora gåva är att hon får tag i så spännande personer. Hon har i den meningen samma nästan telepatiska förmåga som Svetlana Aleksijevitj, detta att kunna uppfatta och ta till sig de starka livsöden hon möter.

Hon verkar också ha erfarenheter från tusen miljöer. Flera berättelser utspelas på automattvättar och på sjukhus, i skolmiljöer och på bussar, i fängelser, butiker och torkar. De kan handla om en flicka som blir felaktigt relegerad, en jockey som opereras, en ung lärarinna som försöker hantera ett rötägg, en avgiftning, ett hem för dementa, en skakande berättelse om en mor som drabbas av abstinens, en plågsam historia om knarksmuggling, en skrivarkurs på ett fängelse eller en kvinna som hamnar på en illegal abortklinik men ändrar sig. Den sista texten är bitvis ett reportage men inbäddat i en biografisk novell, en fruktansvärd, stenhård text.

En lite längre novell handlar om en änka som för en tid blir fiskare i en exotisk miljö, en nästan lycklig historia, den kanske enda. Likväl slutar den i ensamhet. Men novellformen kanske inte fungerar så bra om berättelserna slutar väl.

Berlin låter ofta fokus glida, rör sig oväntat mellan olika spelplan, drar isär förloppet och stoppar ner annat gods, fyller på med röster eller byter tyngdpunkt. Den där tekniken där olika skikt eller trådar glider ihop har nog också med berättarjagets och personernas tillstånd att göra, det trodde jag i alla fall först. Många av dem är missbrukare och det känns som om berättelserna ibland flyter ut i en sorts spritstil. Det rinner ju också tusentals liter alkohol genom boken. Men sådana slutsatser kan man antagligen inte dra.

Normalt brukar ju kortprosa bygga på att man reducerar antalet spelscener så långt det går. Berlin gör nästan tvärtom. Därmed skapar hon en turbulens som också känns mental, som om berättaren inte hade någon fast plats att utgå från, letar efter en sådan eller vankar omkring i sin egen text.

Formaten växlar. De flesta novellerna är på något dussin sidor eller mindre. Många omfattar bara någon enstaka eller ett par sidor. I ett par av berättelserna dyker samma figurer upp. Ibland ändrar hon på namnen men inte på människorna. I en av de sista novellerna heter berättaren Lucia Berlin.

Den längsta texten är på fyrtio sidor. Det är mer en kortroman, också till formen - med perspektivskiften, snabba förflyttningar, mängder av referat och inskjutna kommentarer. Egentligen är kanske hela samlingen en roman, episk och vindlande men tematiskt sammanhållen, det handlar om en rad olycksbarn. Det finns nyckelscener som återkommer, berättade med förskjutningar, andra utgångslägen och tyngdpunkter. Det hela kunde vara en sönderstyckad roman om hennes liv där man hela tiden känner att stommen och utanverken är biografiska.

Hemingways klassiska utgåva innehöll 49 noveller. Det är ungefär lika många som i Berlins samling. Men Hemingway sanktionerade sitt urval och skrev själv ett förord. Berlin anade nog aldrig att hon skulle dominera alla läslistor ett decennium efter sin bortgång.Annars är jämförelsen inte alldeles halsbrytande. Båda två var starkt beroende av sina personliga erfarenheter, av det självupplevda.

Ny bok

Lucia Berlin

"Handbok för städerskor"

Översättning: Niclas Hval

(Natur & Kultur)

Mer läsning

Annons