Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Atwood är hela tiden steget före

/

De biotekniska och digitala innovationerna i Margaret Atwoods storslagna dystopi var teoretiskt möjliga redan när hon började skriva den. Vid den tredje och sista boken, "MaddAddam", har tiden hunnit i fatt henne. Allt går att genomföra – allt.

Annons

MerHårfåren, genetiska hybrider med människohår, är bara ett exempel. En av Kanadas mest lysande litterära stjärnor talar om genskärarverktyget "crispr" som gör det möjligt att plocka ut små bitar av DNA ur människor och djur. När hon i mitten av maj var inbjuden till konferensen, "Beings 2015", som särskild hedersgäst bland bioetiker och genetiker, lade hon också fram merHårfåren för forskarna som ett nytt sätt att tjäna pengar.

– De tyckte det var lustigt, och många av de här sakerna som jag föreslår i böckerna är ju lite skämtsamma, säger hon och lutar sig fram i en teatral viskning:

– Men man kan göra dem.

Mindre säkert är huruvida tv-bolaget HBO, som just nu jobbar på att så småningom filma hennes trilogi, ska klara att göra de biotekniskt framavlade crakerianerna, det nya fredliga och naiva släkte som ska befolka jorden och vars män frejdigt viftar med blå jätteorgan när kvinnorna är brunstiga.

– Jag frågade direkt, var ska ni göra med de blå penisarna? Det är helt ok att skriva sådana saker, men hur blir de på film? Ska de ha fikonlöv eller vara buskiga? De svarade att det här är HBO, vi gör det rakt upp och ner, vi har specialeffekter.

Syftet med vetenskapskonferensen i Atlanta var att diskutera hur den nya biotekniken ska regleras. Även dystopins minst skämtsamma inslag är dessvärre möjliga. Den smitta som Atwoods romankaraktär Crake konstruerar för att, likt en syndaflod eller framkallad pest, förinta hela den destruktiva mänskligheten (bok två) är dessvärre inte heller tagen ur luften.

– Människor kan skapa sjukdomar som vi aldrig tidigare har sett, och sjukdomar skapar sig också själva på det sättet. Evolutionshastigheten bland mikroberna är så snabb. Den goda sidan av det är att det går att bota eller behandla genetiskt ärftliga sjukdomar.

Atwood, ständigt återkommande i Nobelprisspekulationerna, har förutom poesi, noveller och essäer skrivit åtminstone 15 romaner. Den dystopiska framtidskildringen tillhör, trots de skämtsamma inslagen och den sista bokens gripande kärlekshistoria, den läskigaste delen av hennes enorma författarskap. Spekulativ fiktion kallar hon det. Till skillnad från science fictionvärldarnas rymd- och tidsresor är hennes påhitt genomförbara.

Hon vinnlägger sig om att vara vetenskapligt korrekt, även i detaljerna (man kan överleva genom att äta feta skönhetsprodukter!). Men framför allt sätter hon fingret på den samtida känslan av maktlöshet. I Atwoods universum är politiken historia, världen kontrolleras av ondsinta företag – det vill säga innan syndafloden kommer och förvandlar stora delar av mänskligheten till hallonmousse.

– Ja, i mina böcker har företagen fått för mycket makt, men gissa vad, de har för mycket makt, säger Margaret Atwood, som misstror löftena från dagens multinationella jättar som säger sig vilja ta sitt ansvar.

– Numera låtsas de åtminstone vara goda, det är mycket "greenwashing" som pågår. Jag har inget emot det, det betyder att folk tänker på problemen, och att företagen åtminstone vet att det finns en folklig önskan som leder i den här riktningen. I den ursprungliga kapitalismen fanns ingen sådan vilja, det enda ansvar företagen kände var gentemot aktieägarna.

Fadern var insektsforskare. Margaret Atwood själv, i dag med stora trollsländor på jackan, blev biolog åtminstone i hjärtat. Idén till trilogin fick hon när hon fågelskådade i Australien tillsammans med maken. Om fantastiska fågelarter kan utrotas, varför inte även människan?

Därmed inte sagt att hon ville åstadkomma ett slags väckarklocka för sina läsare. Romaner skrivs utan andra syften än att utforska olika världar, förklarar hon bestämt, och berättar sedan om den blågröna algen och att den producerar 62 procent av jordens syre.

– Om vi dödar haven är vi borta. Vad kan döda haven? Jo global uppvärmning, förgiftning, och plast. Jag har inte med det i boken, för det är för skrämmande.

*

LÄS VÅR RECENSION:

http://www.arbetarbladet.se/kultur/undergangen-som-melodram

Mer läsning

Annons