Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avgå, Holmberg!

/
  • Avslöjad. Barbro Holmberg ljög, hon borde inte få sitta kvar som landshövding, skriver Jan Sjölund.

Gellert Tamas reportagebok De apatiska, som kom ut häromdagen, är så full av dokumenterade övergrepp på värnlösa, svårt sjuka flyktingbarn att man måste läsa den långsamt för att ta sig igenom.

Annons

Boken är, redan nu vid utgivningen, något av en journalistisk klassiker: Ett av efterkrigstidens viktigaste reportage skrev till exempel Maciej Zaremba i Dagens Nyheter i torsdags. Och jag håller med. Det är ett sanslöst starkt reportage, i flera avseenden. Sanslöst.

journalistiska kvaliteter – och angelägenhetsgrad – är nu redan konstaterade på bred front i svensk press. Så jag vill egentligen bara här och nu, i den region jag råkar leva, påpeka något som allt för sällan har blivit sagt: Vi har en landshövding här i Gävle som erövrat sin hövdingspost just genom att medvetet mörklägga den groteska människohantering som Tamas i sitt reportage avslöjar. För Barbro Holmberg var, för den som inte minns, migrationsminister några år vid mitten av 2000-talets första årtionde. Det var hon som var politiskt ansvarig för det nät av osynliggöranden, ogrundade rykten och främlingsfientliga myter som spanns kring de barn som, i psykisk bemärkelse, helt enkelt lagt sig ned för att de inte längre orkade leva.

för socialdemokratins skull, för statens skull, möjligen för sin egen karriärs och för att Göran Persson ansåg att en för humanistisk flyktingpolitik skulle förlora socialdemokratiska röster till Sverigedemokraterna. Hon la subtilt och medialt begåvat över skulden på de allra svagaste. Hon ljög. Hon utsåg de utredare som garanterat skulle komma fram till de svar hon, partiet och staten ville ha. För det är just det här Tamas avslöjar i sitt reportage: maktspelet kring de apatiska flyktingbarnen. Det var medvetet. Det var en strategi. Och många spelade med.

är detta systematiska och medvetna offrande av svårt sjuka barn en av vår tids absolut största svenska politiska skandaler. Det är, vid en jämförelse, närmast komiskt att Gotlands landshövding Marianne Samuelsson i somras fick lämna sin post för sitt klantiga fibbel med något byggärende – men att Barbro Holmberg säkert får sitta kvar här i Gävle.

Vilket jag alltså tycker att hon inte ska få göra.

normalt inte tycka att avgångskrav är särskilt motiverade efter olika mediala affärer – oftast är de mediala spektakel bara och längtan efter enkla lösningar. Men den här gången är avgångskravet för en gångs skull nödvändigt. Att Barbro Holmberg i Arbetarbladet i går – efter att länge ha vägrat kommentera Tamas reportage – sa något halvkvävt om att hon ångrar ett antal uttalanden betyder i sammanhanget ingenting: Barbro Holmberg bör lämna slottet i Gävle. Inte för att jag personligen är ute efter henne (bara tanken på att vara Barbro Holmberg och läsa Tamas bok är så hemsk att alla behov av att ytterligare straffa henne omedelbart sjunker undan).

med hennes avgång är större än så. Den skulle nämligen vara en viktig symbolhandling för det svenska samhället i stort. För kan man bete sig som Holmberg (med flera) gjorde och komma undan med det, därtill få en fin statlig utnämning som följd, då har det svenska samhället accepterat det som skett. Då var de råa utvisningarna av svårt sjuka barn acceptabla ändå. Då kan handläggare på Migrationsverket, politiker, läkare, utredare, jurister och poliser fortsätta i samma spår, säkra på att skyddas av systemet till sist. Och då är mardrömmen inte över, då pågår den än. Då är Gellert Tamas reportagebok De apatiska inte längre en bok om det som hände då, utan det som händer nu och som vi accepterar kommer att ske också i morgon.

Mer läsning

Annons