Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bach krävde pengar, Puccini hatade Paris

Lars Westin lär känna mindre kända sidor av tonsättarna i sommarens avslutning i Böna kapell.

Annons

Amelie Fleetwood, sopran, och Per Skareng, gitarr.

Tänk att Bach var så gniden, kanske till och med lite rättshaverist. Och att Puccini som skrev så vacker musik i Parismiljö avskydde stan. Sista sommarkonserten i Böna kapell för i år och gitarristen och musikaliske ledaren Per Skareng har sällskap av sopranen Amelie Fleetwood. Tillsammans bjuder de publiken på musik som går från 1700-talet över till vår tid, med nedslag såväl i den klassiska repertoaren som i flera länders folkmusik. Dessutom kryddat med lite sköna anekdoter och introduktioner till styckena.

Först lite Mozart och Schubert. Särskilt den senares tonsättning av Goethes dikt ”Heidenröslein” grep tag. Amelie Fleetwood förklarade också vad texten ”egentligen” handlar om. Vad det var för ros den unge mannen tänkte plocka.

En överraskning under kvällen var de franska folksånger som arrangerats av den ungersk/engelske tonsättaren Matyas Seiber. Den känsliga och mycket vackra ”Le Rossignol” (”Näktergalen”) och den livliga ”Marguerite, elle est malade”. Tidigare okänd musik, åtminstone för mig, men bara att njuta av sången och gitarrspelet.

Per Skareng gav oss av den kända Hårgalåten i en version för gitarr innan Fleetwood anslöt igen då färden gick till England och Benjamin Brittens arrangemang av några folksånger. Här slog det till ordentligt med en stormande version av ”Sailor Boy”, om killen som hellre vill segla på havet än smutsa ner sig som smed. Om han gifter sig så blir tjejen han uppvaktar en sjömans fru. En låt som passar väldigt bra i Bönan, tyckte Amelie Fleetwood. Sången och samspelet satt verkligen och Skarengs avslutning på gitarr var av det slaget att man på en båt hade revat seglen.

Skareng stod också för kvällenshöjdpunkt med sitt framförande av Bachs fuga ”BWV 1000”. Som åhörare, och åskådare, fångades man helt in i det nät av toner som växte fram och hur fingrarna flöt genom de knivigaste av passager. Nästan hypnotiskt och imponerande.

Bach skrev också brev. Dominick Argento har tonsatt en rad brev från kompositörer och ett av dem är från Bach. I brevet till myndigheterna i Leipzig där han hade sin tjänst klagar Bach över att han inte fått några pengar. Som ansvarig för musik ska han ha betalt varje gång någon i staden gifter sig och nu hade en person gift sig i en annan stad. Bach vill ha pengarna ändå. Musiken bär spår av Bachs tonspråk och också hans indignation och ilska.

Ett annat brev som tonsatts är från operakompositören Puccini. Han avskyr helt enkelt Paris, en vidrig stad med sina små hundar och katter. Han vill bort. Musiken här nästan ironisk med tvära vändningar och kast.

Och så var det så fiffigt uttänkt att man efter det avslutade med Puccinis aria ”O mio babbino caro”, en av operascenernas verkliga ”show stoppers”. Här avskalat med bara gitarren som komp. Som en innerlig visa.

Som extranummer Ture Nermans ”Den vackraste visan om kärleken” och så var det över för denna sommar. Fortsättning följer förhoppningsvis.

musik

Musik av Mozart, Schubert, Bach, Argento, Puccini m fl

Amelie Fleetwood, sopran, och Per Skareng, gitarr

Böna Kapell 24/7, kl 19-konserten

Mer läsning

Annons