Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Bara ni inte får Gävlementalitet...”

/
  • Vad är det för fel på Gävle? Ur Sandvikenperspektiv så nära – och ändå så långt ifrån. Sandvikenförfattaren Anna Jörgensdotter söker svaret medan flyttlasset går, som till en annan planet.

En sandvikare i Gävle är en främmande fågel. Vi reser förbi Boulognern, Agnes von Krusenstjernas hus på vänster sida, bakom mig, i lasten, skumpar en palm, en pall, flertalet kartonger och konsum(coop)påsar med böcker, en tvättkorg, en sparkcykel, en soffa i rotting.

Annons

Det är en av många turer med flyttlass och den här gången säger min svärfar: Bara ni inte får Gävlementalitet. Det är uppenbart att han säger det skämtsamt. Det är uppenbart att det är på allvar. Vi har kanske skrattat, nu tystnar vi unisont. Yngsta dottern somnar. Vi färdas förbi julpyntade balkonger, regnet smattrar mot vindrutan.

Gävlementalitet. Jag var på väg att luta mig fram för att fråga. Vad är det? Men som vanligt blir jag så osäker på mig själv. Borde jag inte egentligen veta det? Och särskilt jag, sandvikare som jag är. Min svärfar är född i Sandviken, min man är född i Sandviken, min pappa är född i Sandviken, mina barn är nu inte födda i Sandviken men hade förstås varit det om Sandvikens BB inte lagts ned, och min dotters dialekt klingar eller kluckar av sandvikenmål, eller om det är kungsgårdska – även om min svägerska tycker att hon låter som ett barn i en Astrid Lindgren-film (och förmodligen menar hon inte Emil i Lönneberga utan snarare Madicken eller Annika i Pippi Långstrump, och förmodligen för att hennes dialekt inte är så utpräglad, förmodligen för att jag kanske inte egentligen är ursandvikare, med en mamma från Storuman, en farfar från Dannemora och en farmor… från Järbo).

Jag kan berätta, som den sorglöst utlämnande författare jag är, att vårt besked om flytten till Gävle följts av en bunt varierande reaktioner. Men inte sällan är det just detta med Gävle som liksom stör. Nå, det är nu bra att vi inte flyttar så långt bort, men varför just Gävle? De flesta vet ändå att min make fått jobb där och att vi lite blygsamt längtar till en större stad än Kungsgården (Sandviken), men ”jag har aldrig sett er som några som flyttar till… Gävle?” ”Jag har aldrig tyckt om Gävle”, låter det förvånansvärt ofta. Och jag hör mig själv säga: Nä, inte jag heller. Men sen vet jag aldrig riktigt varför.

Kanske kände vi oss ovanligt djärva den där vårkvällen 1992, kanske var det en följd av det faktum att vi haft tequilafest, när vi bestämde att vi skulle åka till Gävle och gå ut på Down Town (det är väl säkert en Sportsbar i dag). Vi hade skitkul vad jag minns det, men när folk frågade sa vi att det hade varit tråkigt. Gävle, fnös vi. Nä, vet ni vad, det är mycket roligare i Sandviken. Jag tror rent av att vi skämdes. Så där omedvetet och kliande.

Gävle låg så nära och ändå alltid så långt ifrån. Det var som en annan planet. Jag har ingen aning om vad det kommer sig av. Det är som om vi sandvikare alltid känt oss som svenskar i Danmark, eller som de där finnarna i Barcelona, som kom till den libanesiska restaurangen och beställde vodka med Fanta… Och va tusan, det gör väl ingenting, men både servitören och finnarna såg liksom ledsna ut på ögonen, som om det var så uppenbart att något förstörts, och kanske måste förstöras – just då, i en närmast helig känsla av integritet, istället för integration.

Fick höra att en Gävlebo på 80-talet alltid kunde se vilka hårdrockare som kom från Sandviken eftersom de hade lugg.

Jag undrar, i all stillhet, har ni Gävlebor känt detsamma som vi?

Har vi på något sätt varit lite rädda för varandra? Är det ett klassiskt storasyster-lillasystersyndrom? Är vi olyckligt kära? Så nära, som sagt, och så långt ifrån, det är klart att det eggar, och stöter bort.

Hur ska vi då bete oss, vi främmande fåglar i Gävle? Faktum är att den frågan inte ens föresvävat mig. Vi gör väl som fåglar alltid gjort och gör, vi reder oss ett bo, vi söker efter mat, vi flyger omkring och sjunger i varandras öron.

Mer läsning

Annons