Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara skräp på vernissage

/

Annons

Nyligen hjälpte jag mina föräldrar att flytta från villa till lägenhet. Det var en hel del av det som suttit på väggarna som åkte ner i flyttkartonger för att förmodligen aldrig plockas upp igen – objekt som gått in i heminredningens Fas 3.

Kanske hamnar de så småningom på sommarloppis. Som det mest förbisedda bland det förbisedda. Sånt man brukar passera hastigt. Gamla ratade tavlor staplade i ett skumt hörn eller snett hängandes ovanför lika svårsålda kopparbunkar. Mörknade på ytan som om till och med motivet skäms för sin existens.

Tavlor som ingen längre vill ha på sin vägg och inte vi heller. Som verkar finnas där mest för ramarnas skull. De som omsluter dunkla solnedgångar bakom höhässjor. En råbock i skogskanten. Målningar som visar sig vara reproduktioner, eller oljor av okända konstnärer. En Pettersson som kluddade.

I bästa fall ett bleknat Carl Larsson-tryck. Eller en glasad affisch från en Chagall-utställning på Moderna. Små vänliga, uppnålade korsstygnsbroderier.

Vi fantiserar inte om att råka på ett oupptäckt mästerverk. Nej, det gör vi inte.

Det är som om dessa bilder bara genom att ha blivit utsorterade har förlorat sin rätt till egenvärde.

I nästa fas väntar tippen. Brännbart avfall. Förintelse i den eviga elden.

Förgyllda ramar skulle möjligen kunna återanvändas, nu när recycling blivit hedersord. Men hur fungerar det med resten?

I Gävle har påbörjats vad som mycket väl skulle kunna kallas ett konstnärligt projekt om det leddes från Konstcentrum istället för sopstationen.

Gästrike Återvinnare erbjuder sedan i somras en särskild avstjälpningsplats på sopstationen för tavlor.

Avsikten är att de så småningom ska få delta i en utställning, istället för att brännas. Det planeras vernissage på en sopsalong.

De missanpassades, de ytterligt refuserades salong.

Jag ser framför mig en skog av sorgliga tavelskepnader. Alla med sin egen historia som vi aldrig kommer att få veta något om.

Men i ett nytt sammanhang väntar möjligen ny mening. Original såväl som plansch eller omsorgsfullt inramat vykort kan vittna om olika tiders ideal, om våra bostäder, om samhällsutveckling, men också om drömmar, ensamhet, saknad och död (vad säger ett bortslängt släktfotografi?).

1993 kom etnologen Eva Londos avhandling ”Uppåt väggarna i svenska hem” – en analys av vad sextio alldeles vanliga familjer hade ovanför soffan. Det som inte längre hänger där har också något att berätta.

Kanske om fattigdom och medkänsla i ett bondesamhälle där målningar såldes vid dörren eller skänktes som tack för en tallrik bönor och fläsk.

Så romantiskt!, tyckte Gävlefotografen Britt Mattsson som uppmärksammade återvinningsutställningen och nyligen skrev om den på sin blogg.

Ja, visst finns något bitterljuvt över tavlans sista suck. En bild, som har som livsuppgift att bli betraktad, som en gång älskats, som längtar förtvivlat efter att bli sedd igen.

Gästrike Återvinnares avfallspedagog Britt-Marie Berglund räknar redan sin samling i hundratal. Långt fler människor än jag trodde har skänkt sina tavlor, säger hon.

Men jag förstår dem. Det måste lätta hjärtat att hoppet finns, att inte behöva vara den som ger en oåterkallelig dödsdom.

Fotnot. Tavelutställningen är tänkt att vara en del av Gästrike Återvinnares planerade alternativa Bo-mässa i oktober; att den faktiskt blir av sägs dock inte vara helt spikat.

Mer läsning

Annons